hjärtat sitter utanpå

ikväll ska solen gå ned över taken med persiennerna nere


(vilket är så ironiskt för i samma sekund reser han sig ur sängen och säger "jag drar upp persiennerna nu"
jag ska ta det bokstavligt)



ibland befinner man sig på platser och man vet att det bara är i efterhand man vet hur där verkligen såg ut
hur jag än gör är jag alltid blind


lyssnar på

http://www.youtube.com/watch?v=k66h72vskrY




åh livet
vad man kan annat säga om det
och att
"allt detta har jag skapat själv"
ALLT
jag ska minnas det nu, även när det känns bättre att gömma sig
har gjort det färdigt nu
för mycket nu
inte mer nu

hur ska vi kunna gå genom vita korridorer

hur ska vi det någonsin igen


svetten spänns över skinnet
i kyrkorna står luften stilla
när klockorna ringer är det inte en del av staden, som trafiken, måsarna
det är starkt och klart så väggarna skälver


man är inte mer än människa
det är vi alla
jag önskar jag kramade hårdare

det handlar om att växa upp nu
man trodde det var gjort redan, i alla fall till någon del
sen kommer allt det här
och väller in

och allt man tror är sant och allt man tror är viktigt
kanske försvinner det i avloppet med resten
och det gör ont så hjärtat vrider sig i kroppen


och samma sekund finns inte ord för hur tacksam jag är över att jag är här och inte på andra sidan, att jag har min egen kropp mitt eget rum min egen tanke
att jag inte håller någon i handen
och att när jag håller någon i handen är det någon av de fantastiska underbara smarta kvinnor som finns runt om
eller en man
eller mig själv

men att förminska sig så här
vad håller vi på med kvinnor?
vad håller vi på med