så, det är över
det är över nu
människor dör och andra lever
jag lever och det är man förbannat förunnad att få göra


idag är det 13 dagar till jag åker till sicilien
uppsägningen är inskickad
jag väntar på besked från intagningen men annars
annars så är jag om 13 dagae så fri som jag någonsin kommer att bli

Cleansed

det var en kvinna och hon var död redan när ambulansen kom och det enda man gjorde var att säga "hon är död" eller "det är för sent" eller vad man nu säger när en människa inte längre finns till som för bara en minut sedan
sedan lade de henne i en svart plastsäck, en sådan med dragkedja (bär de med sig sådana i ambulansen? liksom utifall att?) och sedan försvann de i en ambulans utan sirener


jag tänker på hur arg jag är för att ingen försökte rädda henne
ingen hade någonsin kunnat rädda henne men om man nu ligger där och dör, vill man inte då dö med vetskapen om att man var önskad i världen, att någon kanske satt och skrek "no, don't die!" som de gör på film, att någon i alla fall försökte dra en tillbaka mot livet men att man istället ser det där ljuset, känner den där handen i sin och helt enkelt väljer att gå vidare
men ändå?

nu står det istället en grupp människor kvar på trottoaren och irrar runt, fibblar med mobiltelefoner, en kvinna står med cykelhjälmen på, ska hon cykla vidare eller stanna, ska hon då ta hjälmen av sig?
det är alldeles tyst
alla läkarstudenter på väg till karolinska sjukhuset som i en våg av hjältemod kastade sig av bussen mitt på st eriksbron och sprang de hundra metrarna fram till olycksplatsen står nu där och ser så vilsna ut
de minns att de kommer att komma för sent och vad ska de säga då
vad ska de säga

det ligger en kvinna på asfalten, hon hade kunnat leva men nu är hon död, hennes nacke vrider runt sin egen axel, 180 grader vrider den sig i så om hon nu hade levt hade hon kunnat cykla framåt på sin fina röda obuckliga och inte av en lastbil överkörda cykel, hon hade cyklat framåt men haft ansiktet vänt bakåt och kunnat lipa till cyklisterna bakom

nä
nä nä


så hon ligger mitt på övergångsstället, den röda t-shirten har åkt upp och visar rygg och sida som bara är skrapsår och blod
men det rinner inte
det finns inga rödsvarta pölar
det finns ingenting
hon ligger bara där
hon är så stilla
hennes ansikte är vänt mot mig
hennes ögon är stora och öppna
hennes mun ett svart hål

sen "hon lever inte mer" eller
"det är för sent"
sen den svarta säcken


Men
här kommer ett Men
det är stort och det är viktigt

jag har tänkt på detta varje minut sen det hände
jag vet att jag såg hennes ansikte, att vi såg på varandra men att hon då redan var borta
vi såg på varandra, ur hennes mun strömmade den svarta svarta tystnaden
så igen:
först kroppen, hur den röda tröjan kanat upp över magen, den uppskrapade huden
sedan nacken i sin vidriga omänskliga vinkel
så ansiktet, blicken, den öppna munnen
så igen
i ett vakuum på två-tre sekunder då bussen långsamt långsamt kör förbi en kvinna på asfalten
så igen
så igen

och här
Men
Men

i minnet nu
när jag ser scenen
jag VET att jag såg hennes ansikte
jag VET att hon mötte min blick
men i minnet
i minnet av scenen, kroppen, allting
så vet ni vad
vet ni?

i minnet vilar hon hakan mot sitt bröst


jag vet inte hur detta kommer sig
jag vet inte vem som skapade detta

Men i mitt minne vrider den döda kvinnan sitt huvud bort från mig, hon vrider sin nacke rätt igen. Hon lägger huvudet att vila mot sitt bröst, som kurar ett barn ihop i en vuxens famn
I minnet ser jag inte hennes ansikte
Jag minns det, ögonen, munnen, allting så jag VET att det finns därinne någonstans

Men i minnet, självaste scenen
då vrider hon sin kropp rätt igen. Hon lever inte. Men hon är rät. Hon är en människa som är död. Men hon är inte ett stycke kött vars nackkotor skiljts från resten av kroppen. Ett stycke kött som snart blir instoppad i en svart plastpåse. Hon är en människa som inte lever längre. Hon vilar sin haka mot sitt bröst. I minnet låter jag henne vara så.

Sedan lättar trafiken och bussen skumpar framåt och det röda tyget, det bruna håret, allting blir mindre och mindre tills det inte går att urskilja bland alla bilar, cyklar, förvirrade människor som fortfarande står med mobilen i högsta hugg och cykelhjälmen på (ska den vara så eller ska hon ta den av sig och stanna?)

Jag försvinner, hon finns kvar.

Hon lutar sin haka mot sitt bröst.
Som ett barn i famnen på en vuxen.

23 juni 2010

det här är helt sinnessjukt
det är helt sinnessjukt och jag vet inte hur man säger sånt, hur man skriver det, hur man får ur sig orden utan att allting blir kladdig och smetigt och äckligt och sätter sig som en klump som är alltför stor men ändå pressar sig uppåt uppåt i halsen

men


jag såg en död människa idag
eller så var han på väg att dö eller så dog han precis då
eller hur vet jag om det var en han?
det kan ha varit en kvinna
jag vet inte
jag vet helt enkelt inte
men det var en människa som en minut tidigare blev påkörd av en lastbil och som kanske i det sista andetaget eller bara av kollisionen och fallet och asfalten som skrapades längs mjuk hud och kött men ändå, i ett sista ögonblick, vände sitt huvud, vred sin nacke i den omänskliga vinkel då blicken och ryggraden pekar åt samma håll
vände sig om och såg på mig
så såg vi på varandra, jag som på folktomma gator på bussen på väg till jobbet och han, eller hon, men denna människa som i detta då slutade att vara människa och istället blev ett stycke kött
men med ögon
men med ögon som var så stora och så uppspärrade
och med en mun som lämnades öppen och stel och därur, det stora svarta mörkret

och nacken i en vinkel som inte kan vara möjlig, som aldrig skulle kunna vara det men som i just denna sekund var det


på väg till bussen imorse kom jag på att jag hade glömt min matlåda
i en halv minut övervägde jag att köpa något på rasten istället men ångrade mig sedan och gick tillbaka hem för att hämta den
jag missade då min buss, den som jag alltid tar
istället såg jag en människa dö och jag vet att det måste vara en mening med det
just nu vet jag bara inte vad

det är på riktigt!
om 19 dagar åker jag till sicilien
utan hembiljett

den bästa lördagen promenerar man själv och kommer hem och gör rårakor med pinsamma mängder bacon och bara sitter i soffan och kollar på repriser på babel
hur fint kan livet vara

imorgon ska jag göra allt jag förträngt denna vecka
sen tar jag mitt pick och pack och åker till kusin och leker med barnen och sedan vidare till hornstull och sedan till cypern på måndag! det ska bli så bra bra bra att få ha alla barnen inom räckhåll en hel vecka!


nu ska jag boka en biljett till sicilien
EN biljett
enkel

åka bort och inte komma hem

för att fira det kommer en bild från landet när jag och christoffer fiskade i nollgradiga april

Ikväll

tänker jag på en vän och hoppas lite kärlek kan pirra sig iväg genom luften från kungsholmen till södermalm, hoppas den kan göra lite skillnad och hoppas att alla mammor i hela världen aldrig mer ska behöva få cancer
inte en enda människa
men speciellt inte mina vänners fina mammor

och hoppas att vi som inte är där har vett nog att vara tacksamma
så det är jag

Postcard from Italy

allting är ett öppet fönster
om en vecka kanske jag vågar skicka mailet
ja, vi säger så:
om en vecka får jag skicka det, eller låta bli
men då får det bli så


tänk vad skönt och fint och fantastiskt att få gå till gymmet, att få gå hem, att få dricka te i sängen med duntäcket och sedan somna alldeles själv
alla kvällar är det inte så men en del
och sen att kliva upp kvart i fem och arbeta sina åtta timmar med händerna i den varma torra jorden
jag får så mycket andra inte får, som hur vinden känns och regnet luktar och hur daggmaskarna och tusenfotingarna vrider sig mellan spadtagen som jorden vrider sig runt sin egen axel

hur den våta jorden känns
hur den torra jorden känns
hur den kala barken är sval och den grova solvarm


och visst blir dagarna bättre och lite kortare när det finns ett sprakande nummer som ringer upp och har hittat den finaste finaste lägenheten med terrass alldeles vid havet som är turkosblått (inbillar jag mig) och där är vinden alltid ljum och det finns (säkert) små italienska gummor med blommiga förkläden som sitter på sin förstutrapp och bara är tandlösa och tre äpplen höga
jag vill åka dit och inte komma hem
ja tänkt om
jag vill åka dit och inte komma hem