Men det finns ju annat än den här texten
annat än kalendern


Till exempel
att jag nu är tränare för P95 efter en halv handbollslös säsong
Och att det är precis som man tror med femton femtonåriga grabbar
Och att det, faktiskt, är fantastiskt


Mot allt vad man trodde om femtonåriga grabbar i sportsammanhang
så är det fint som fan

When she will marry me outside with the willow trees

Lyssnar jag på för vadå, tionde gången? bara idag och kanske
hundrade, tvåhundrade sen överraskningslönen kom
 (tack NK men..??) och jag smög mig
över St Eriksplan och stoppade en påse full i regnet
Idag återgäldar jag genom att dammsuga Stadsmissionen
efter den där stickade tröjan som kanske mer är
en tygsäck man trär över sig,obligatoriskt
när det faktiskt blåser lite lite kallt
Och det är ju fantastiskt

Jag tittar i kalendern för att räkna dagarna, igen
(fortfarande 18, 17 och en halv om man är snäll)
och konstaterar attdet antagligen är en hälsorisk att vara
nykär och svinjobbig i sju månader i streck
Men vad gör man

Jo
Räknar sina dagar som att den här inte fanns
Som att den här tomma tomma sängen inte är annat än en parantes


Eller.


The times we had
Oh, when the wind would blow with rain and snow
Were not all bad
We put our feet just where they had, had to go
Never to go

The shattered soul
Following close but nearly twice as slow
In my good times
There were always golden rocks to throw
at those who admit defeat too late
Those were our times, those were our times

And I will love to see that day
That day is mine
When she will marry me outside with the willow trees
And play the songs we made
They made me so
And I would love to see that day
Her day was mine

22

Men visst är det så ändå, att allting är ett jättestort pussel med bitar som faktiskt någon gång är gjorda för att passa?
Tänk hur många gånger det varit så nära och tack världen för det här, för att jag får gå ett till år ensam, utan att springa på någon i korridorer och föreläsningar och allt som man inte behöver
Och allting är ändå en slump
Ibland fungerar saker och ting som de ska


Annars då?
Fyllde jag 22 vilket är en herrans massa siffror och inser och anammar att man faktiskt (ja!) är för gammal för att lägga energi på människor som inte är värda det. Vilket jag ska börja med nu. Nu. Typ. Snart.
I alla fall, lite stoltare, lite vettigare men med så förbannat mycket rakare rygg.
Jag är för gammal för:
- söderkids från förorten som kollar på en som vore man nåt insläpat av katten när man inte vet var F12 ligger (alltså jag har listat ut det, av uppenbara orsaker)
- "fotomodeller" med sina "fotomodellskarriärer". Säger man det på riktigt är man ju för fan tappad i golvet som liten. Får jag en dotter som säger så där ska jag tvångsmata henne med smör och choklad.
- att fjäska för människor som inte tycker om mig, och som jag i gengäld inte heller tycker om

Vilket, allting, kan kännas väldigt basic. Men det tog ju tydligen 22 år att komma fram till det. Alla blev vi tappade i golvet som små.


Nu ska jag vakna ensam i min säng 18 gånger (och kanske någon gång hos Moa om jag har tur) och sen kommer Christoffer hem och det har gått fyra månader och fan vad jag är duktig.

Nu ska jag tvätta mina händer med diskmedel, för fjärde gången idag.

Apropå för fem minuter sedan så blir det här ju bara värre och värre.

Barueri (som är en stad i Sydamerika??) har besökt mig 16 gånger, Miami 16 gånger, Scottsdale två gånger, Tiller (som ligger i Norge??) 72 gånger.. Det här är ju sjukt.

Och 30 procent av alla besökare kommer från Bromma.
Jag känner inte ens någon i Bromma.
Vem fan bor i Bromma?

Det finns ju konstiga saker!
Och så finns det ju
ÄNNU
konstigare saker

Konstig sak 1:
Sitta i aulan igen på Jakan som inte ens är aulan utan den ommålade gympasalen med rektorn i batik och leende så stor att ansiktet går söönder men med andra människor, i en annan tid och så mycket som inte är detsamma och jag är så glad för det, finns gud ska jag tacka henne varje dag för det

Konstig sak 2:
Alltså jag skriver en svensk liten pissblogg för min egen skull, för det hjälper och det känns bättre men kan aldrig förstå för en sekund att någon annan skulle typ, jag vet inte, läsa? MEN hur FAN hamnade här besökare från Rumänien??

Topplistan bland mina stackars besökare:

Sverige 2100
Norge 143
USA 23
Brasilien 21


Brasilien??! Men snälla!

Come and find me

Men ska det inte vara den största lyckan, att få vakna i en mjuk mjuk säng med någon som gör kaffe, brer en smörgås med prickikorv och lånar ut en t-shirt som luktar tvättmedel och sen kanske håller en i handen när filmen är läskig
och sen, tre signaler och ett utlandssamtal bort höra det stackars lilla hjärtat som liksom krymper och liksom växer för varenda dag

En liten liten sparv
eller ett vattenfall, en strömvirvel som bara sköljer över
Allt


Ibland, jag förstår inte mig själv för det handlar om kanske fem veckor till
Som mest fem veckor, har han sagt men jag vet inte, vet bara hur september kan krypa under skinnet och det i ena handen och Sardinien i den andra men
Å andra sidan
så för första gången i livet kanske det skruttiga lilla människordjuret som är en själv, kanske också är någonting värt att komma hem till?
Kanske?


Men än så länge, i fem veckor till
ska jag vakna i mjuka sängar under mjuka täcken och sitta i andras soffor och hålla andras händer och vara så förbannat glad och tacksam över att den här världen finns, den också.
Som när vi var femton sexton, innan allt det här med vuxenheten och samboheten och tvåsamheten
När det största som fanns var flickhänder i tumvantar och typ
DU OCH JAG MOT VÄRLDEN
om än i mindre, mer diskret och mindre pinsam - men ändå likförbannat livsviktig - skala.
När vi höll om varandra som vore vi det största miraklet i världen.
När vi VAR det största miraklet i världen.
Att fortfarande få vara det, i korta stunder och långa nätter.
Att få minnas att allt som behövs är det här, glass ur paketet och en linsgryta ur tekoppar och nittiotalsskivan ur högtalarna.
Att pojkvänner och vuxenheten och A-kassan kan vänta (och att den också gör det, no shit).
Att vi kan vara människor på egen hand, och tillsammans.


Det är ens förbannade plikt, att vara människa på egen hand.
Men att det också ska vara så förbannat svårt att minnas för flickor som oss.


Men så länge?
Puss på er, nu ska jag ringa en vän.

För en månad sedan arbetade jag min näst sista dag på kyrkogården, jag skrev att "i övermorgon åker jag" och det kändes som för en evighet


Igår landade planet och det är femton grader varmt och Stockholm säger I love you med spöregn
jag vet inte vad jag själv säger, längre

Det är kanske bara fyra veckor, kanske sex men inte mer men vem är jag att räkna när varje fiber i kroppen vrider sig runt runt för att säga
Det här är fel
Det är inte sådana här beslut man ska ta i livet
Man ska istället säga att det viktigaste som finns är kärleken, missa planet med flit och istället följa med till Sardinien
Det är vad man ska göra

Och just därför sitter jag här, det är den åttonde augusti och regnet öser ned och gör det inte det så känns det i alla fall så