22

Men visst är det så ändå, att allting är ett jättestort pussel med bitar som faktiskt någon gång är gjorda för att passa?
Tänk hur många gånger det varit så nära och tack världen för det här, för att jag får gå ett till år ensam, utan att springa på någon i korridorer och föreläsningar och allt som man inte behöver
Och allting är ändå en slump
Ibland fungerar saker och ting som de ska


Annars då?
Fyllde jag 22 vilket är en herrans massa siffror och inser och anammar att man faktiskt (ja!) är för gammal för att lägga energi på människor som inte är värda det. Vilket jag ska börja med nu. Nu. Typ. Snart.
I alla fall, lite stoltare, lite vettigare men med så förbannat mycket rakare rygg.
Jag är för gammal för:
- söderkids från förorten som kollar på en som vore man nåt insläpat av katten när man inte vet var F12 ligger (alltså jag har listat ut det, av uppenbara orsaker)
- "fotomodeller" med sina "fotomodellskarriärer". Säger man det på riktigt är man ju för fan tappad i golvet som liten. Får jag en dotter som säger så där ska jag tvångsmata henne med smör och choklad.
- att fjäska för människor som inte tycker om mig, och som jag i gengäld inte heller tycker om

Vilket, allting, kan kännas väldigt basic. Men det tog ju tydligen 22 år att komma fram till det. Alla blev vi tappade i golvet som små.


Nu ska jag vakna ensam i min säng 18 gånger (och kanske någon gång hos Moa om jag har tur) och sen kommer Christoffer hem och det har gått fyra månader och fan vad jag är duktig.

Nu ska jag tvätta mina händer med diskmedel, för fjärde gången idag.