eskimo

jag borde sitta och grina här


vet hur bra din arm passar runt mina axlar
att du kanske är tio stationer med tunnelbanan härifrån, sju dagar innan du lämnar mig för andra länder
så vad spelar det för roll, vet att hade du legat mellan mina lakan nu hade dessa dagar gjort ändå mera ont så
det är en ekvation, vad man offrar och vad man får och till slut, om man hamnar på plus eller på minus
jag vet inget om dig, inget om språket du talar, men att i situationer som denna räknar jag aldrig fel
när du delar vardagsrum ekar mina väggar tomma, när du inte kan sova av allt efterfestande på undervåningen är det ändå jag som till slut räknar grannars andetag i ett hus som är så tyst att det nästan skrämmer nätter som dessa
det är inte ditt fel eller så är det just vad det är men
hur hade du tänk den ekvationen?

problemet vi aldrig någonsin skulle kunna går runt är det faktum att du åkte ifrån mig, det var du som åkte och inte jag och att jag aldrig kunde förlåta dig för det


jag är en förbannat störd människa på vissa vis, en fruktansvärd flickvän och krävande som en jävla barnunge
inte fan kan jag stå och se på när någon lämnar mig, gång på gång
inte fan kan jag det

men det här var verkligen inte vad jag tänkte skriva
kanske som en påminnelse, ändå
saker känns men det visar ju bara att man lever
vet att, hur det än är, min säng är jävligt skön på egen hand, också
stones taught me to fly, osv


min fantastiska mor och jag hade seriös shopping spree på streets bokmarknad och jag har nu tre fantastiska tegelstenar, jag som inte ens läser böcker
så visst finns det andra liv än ett av dem där man väntar och saknar


lägenheten lukar lite jul och kardemumma och chaite och lite odiskad tallrik och lite mysig otvättad filt och lite instängt och lite kikärtor i blöt och lite knäskydd på tork i badrummet
lite hemma, lite smuliga digestivekex, lite intorkad rödvinsfläck på nya fantastiska soffbordet
mest bra
kanske inte ens lite dåligt
ikväll, inte ensamt
för när man inte väntar på någon har man alltid sig själv
och sina skivor, och sina böcker som man inte ens läser
sin värdelösa dator i knäet
sin ommöblerade bruna soffa, allt för att den otroligt trådlösa interetkabeln ska räcka
det är okej, kärleken för min lägehet är enorm eller kanske mest för människorna i den
idag hoppade tuva i min säng, byggde en koja av täcket, hängde sedan efter mig som en vante när vi gick på gatan och hon skulle hålla min hand


såg en gång en utställning, en kvinna hade fotograferat människor med sina hudar och katter i famnen
en pojke med en undulat, till och med
hon sa
man undrar ju vem som håller om vem, egentligen
man undrar ju vem som håller om vem

det är precis vad man gör

City sun sets over me

missade sista tunnelbanan för vadå, tredje gången den här veckan?
jag tar ingenting på allvar och allra minst mig själv, eller kanske allra minst alla andra
tar mig själv på alldeles för stort allvar och tror inte det finns andra människor med känslor i den här världen
känner mig som något slags monster, men, fortfarande
känner ingenting absolut ingenting

fick ett
nathalie are you happy
på bruten engelska av fransman med låda pannetonne under armen
you look happy
happy som i förbannat lycklig
och det är så jävla enkelt ska ni veta, jag är förbannat förbannat lycklig och det är förbannat enkelt att vara det
man håller käften och ler
hålla käften och le


vad jag än skriver låter det så förbannat tragiskt, alltid
men det är språket vi talar, orden vi förstår, och i kontrast till detta kan allt som är verkligt faktiskt vara riktigt vitt, kanske för första gången
typ, som en faktiskt motsats till allt ni tror är jag allting annat
men vem bryr sig, vem bryr sig om den som bryr sig


borde vara heartbroken i alla kanter och vrår men kan inte sluta skratta, dels det hysteriska skrattet, dels det förbannat lyckliga
kommer vakna upp som femtioåring och faktiskt greppa allting jag redan tappat, typ vettet
att spara sina sorger till den dagen man är ful nog att ödsla energi på dem, bildligt talat men på andra vis också

hur många gånger den senaste veckan har jag fått höra att jag lever ett sinnessjukt liv men det är tiden och inte jag, människorna runt om och inte jag
jag gör förihelvete ingenting, bara står här, andra trillar in och ut och in och ut och vad ska jag göra åt det heller, hallå vad ska jag göra åt det

det kanske är fel men hur vet man det när det inte känns fan

How does it feel

idag är det den 21:a mars, det är dagen min älskade finaste tjockiskatt föddes, han skulle blivit 18 år i år och det är tio år sedan han dog rakt i famnen på mig utan att sluta ögonen ens

det är så blödigt att jag borde få en smäll i skallen men jag älskade honom mest och gör det fortfarande så jag tar mig rätten, helt enkelt

har aldrig gråtit som jag gjorde då och kommer aldrig göra det igen och jag börjar nästan grina nu också

varje kväll säger jag godnatt till honom, jag har gjort det varje kväll i tio år och kommer göra det i femtio år till, minst



men det var inte det som var saken

inte idag, i alla fall





utan saken är frukostmyset runt köksbordet, tjejfilm och tre påsar popcorn, en hand i håret eller något att vakna upp till

det är lätt för mig att säga att jag klarar mig, att jag klarar mig bra, när jag har detta

klart som fan att saker gör ont för det är så det är men imorgon känns det mindre och morgonen efter det ännu mindre och morgonen efter det kanske detta illamående inte ens känns så kväljande

hade kunnat älska dig alltid men väljer att inte, kommer sakna min katt varje dag i resten av mitt liv men inte dig, inte för att du inte gjort dig förtjänat av det utan för att jag har bestämt mig för det, helt enkelt

att det finns en vardag som inte gör lika ont





om trettio år vaknar jag upp och undrar vad det är jag jagar efter, kanske nåt utan fläckar



how does it feel
when your heart turns to stone
och så vidare, men det är precis vad jag menar


jag vet att människor ser mig som förbannat känslokall i sådant här, när det kommer till att lämna och bli lämnad, jag har inte varit i ett förhållande som inte slutat så här, att jag en dag bara stänger dörren och lämnar
att jag är rädd för någonting fast det egentligen är tvärt om, liksom sagorna man lärde sig att tro och sedan fick så jävla sönderknullade (ursäkta)
att jag på något vis inte tror på något, längre
men fattar ni inte, det är ju precis det, att nån stans finns sagan ändå, något att hålla fast vid
och allt som inte mäter sig med det kan jag inte hålla fast vid
grejen är den
att jag aldrig är nöjd för jag tror så förbannat hårt på kärleken
och det gör mig så jävla kall
motsatserna och logiken

nu ringer det på dörren, vi gör tacos och sen är det en annan dag

However far away

vad ska jag göra nu
säg mig vad jag ska göra nu

kom hem efter jobbet, han hade tagit sina saker och lämnat mig, inte lämnat en lapp, ens
bara ett stort tomt hål där resväskan brukar stå
sängen obäddad, kanske din doft där kanske något ändå

vill inte vakna upp i lägenheten, ensam, som jag egentligen gjort alla dagar sedan han lämnade mig sist, i januari
men det är en annan ensamhet, nu
en som är på riktigt

att det var jag som bad honom att åka spelar ingen roll
att jag ändå vet att detta är vad som är bäst spelar ingen roll

alla sånger alla nätter alla telefonsamtal där jag gråtit och du inte har det
detta är vad som är bäst, man gör vad man kan för att överleva, detta är vad som är bäst

letade igenom lägenheten efter något kvarglömt, en lapp, ett tecken, någonting att hålla fast vid
fann ingenting, ingenting

första gången jag hittar dina händer under bordet, det är i augusti, vi sitter på en bakgård till lägenheten jag aldrig hittade tíll, vi dricker öl, klockan är kanske fyra, kanske fem, sedan sover jag morgonen genom i en fåtölj med blommigt tyg
tänker att - nu jävlar - och kysser dig på vardagsrumsgolvet, typ som ett skämt
minns att du spelade piano, minns vilken tröja du hade på dig (den svartgrå med joy division, och de trasiga jeansen, du hade skäggstubb, en frisyr i o-ordning)

eller så är det inte den kvällen som räknas, utan veckan efter, med din hand i mitt hår, reser mig upp och följer dig, damien spelar eskimo, sista spåret på skivan

jag försöker så förbannat att känna någonting
jag försöker så förbannat att känna någonting, alls

allting är ett illamående, bara

det finns så många texter som handlar om dig att jag inte ens kan välja en titel

Stones taught me to fly

jag tror att klockan är ett men jag vet inte
jag tror det är för sent, vet inte men kan ändå inte somna, kommer ändå vilja dö när väckarklockan ringer halv sex en söndag som alla andra så ja, en timme till spelar ingen roll

lyssnar på damien, skivan är exakt 60 minuter lång, jag ger mig själv en timme till att skriva dagar jag inte har något att säga, som idag
om en timme eller kanske nu eller inte alls ska ola komma hem, så skönt ändå att ha någon att vänta på
jobbigare med någon som ligger kvar i sängen när man själv måste kliva upp
jobbigare med grannar som har fest som ikväll
jobbigt när de skrålar schlager, skrattar, dansar men vad gör man
de låter ju glada, i alla fall
och jag har köpt nytt te och det är ett bra kvällste och hej, nu är det någon som krånglar med nyckeln i dörren och nu är sista låten innan tretton minuters tystnad och silent night broken night, i found some hate for you just for show, you found some love for me thinkin' i'd go
och så vidare, ni vet


apropå blondinbella borde jag också skaffa mig en stureplansblogg om smink och plastikoperationer, eller så var det innan jag insåg att jag tvättar ansiktet med vanlig handtvål och rakar benen var sjätte månad (till skolavslutningen och till jul, och nu går jag inte ens i skolan så halveringen är ett faktum)

och apropå det, den här natten är lite för lång

Jag vet en gata med ditt namn

tänk att komma hem till någonting, som väntar
en tid att passa, i alla fall

det spöregnar, vi tar bussen till en bakgata jag aldrig sett, mina skor läcker in (eller bara ena, logiken i himmelska rättvisan), köper en kaffe, sitter på en byrå, ser exprimentell improvisationsjazz med sextonårskids som kanske inte når mig till midjan ens, men de är duktiga och det är ju inte jag

men en glasruta med imma, att få vara innaför, i alla fall, slippa frysa en kväll eller kanske, om man har tur och ja det har man, en natt. det finns kärlek, i alla fall, som en tröst. en tröst i att det finns för mycket, från för många håll, och jag vet inte ens om man måste välja bort för att välja. visst är livet orättvist men det är mitt och ja, du hade gjort samma sak själv.

en sån jävla ynnest, att behöva säga nej

8 mars

det är den 10:onde mars, två dagar efter kvinnodagen, jag demonstrerade inte, skrek inte, knäade inga äckliga män i skrevet
vakande däremot med känslan av att
jag borde, som alla morgnar, nu för tiden

jag saknar mig själv för två tre fyra år sedan, eller kanske när jag var fjorton år och en vuxen man (trettiofemsådär, välkammad frisyr, kavaj, ölmage, dock) erbjöd mig pengar för samlag eller vad man säger i sådana sammanhang, vad nu horor gör för sina pengar
men jag var i alla fall fjorton år, det är liksom det som var kontentan i det hela, jag var fjorton och han var det inte, det var en fredag och klockan var kanske sju på kvällen och jag stod utanför åsas port på folkungagatan och väntade på linda och vi skulle ha lagkväll och titta på film och äta chips och skratta så vi fick kramp, sådant man gjorde på den tiden
jag var fjorton och han var det inte, med trasiga nätstrumpor och vita tunga kängor och jag visste inte vad jag skulle säga, stannade med öppen mun, förstod inte hur han kunde
men kunde kunde han för han var man och det var inte jag och jag svär att såg jag honom på stan idag, jag skulle döda honom, sparka sönder hans äckliga knäskålar med mina kängor
ljudet av ben som knäcks mot blanka stålhättor, det är mjukt, nästan som en viskning, inte brutalt som man skulle kunna tro eller kanske till och med önska
mjukt, dovt, som en viskning,
en hemlighet


men jag hade en röd klänning, spillde öl, skrattade på ett dansgolv så jag fick sätta mig ned, skyllde allt på en lila tröja och gick sedan över liljeholmsbron, allt är så brutalt men fruktansvärt vackert

London calling

vad jag skulle ge för en minut av närhet eller bara en doft eller något att minnas för
jag minns inte, nej jag minns inte

det värsta är ändå råden man får, egentligen, det här är en situation jag inte anade hur extrem den var förrän jag hamnade här, med min fyrtioandra ensamma natt på raken, med en telefon som inte ringer, ett msn som inte fungerar och så vidare och så vidare
nej, man minns inte för ja, man glömmer, till slut ändå, för att skydda sig själv eller i alla fall överleva, och nej, du vet inte alls hur det känns att ha vetskapen om att du älskar någon men tappat känslan på vägen
det finns inga liknelser som väger upp, men tänk dig att du bara
jag vet inte ens, inte kan? inte kan längre, det finns en fysisk spärr för alla människor, för vad man orkar med under ett liv eller en dag eller sju veckor av ensamhet

det var inte detta livet jag drömde om, eller så var det just det och det är just vad som skrämmer

I figured out a number

det är så jävla töntigt med bloggar
visst är det så jävla töntigt med bloggar

årets största beslut eller kanske tyngsta men i alla fall viktigate är att skriva igen, det är nio månader sen författarfabriken slog igen porten i ansiktet på en, eller kanske det var tvärt om men jag är aldrig den som minns (hah). men jag har inte rört mina historier under alla dessa dagar då det var mitt enda mål, har inte försökt lämna ens ett fotavtryck
ett fotavtryck, är inte det vad man kan begära, någonstans

if i could start again a million miles away
if i could start again a million miles away
så skulle jag det inte nej inte en gång inte en sekund
tricket är att minnas det, bara

jag hade ju faktiskt en blogg, det känns bra med blogg, mer anonymt ändå, fast jag vet exakt vilka som läser
men det är känslan, i alla fall
det var kanske ett år sen eller mer jag skrev på pojksoldat.blogg.se, jag minns inte eller vill inte
det är inget fel på den man var för två tre år sen, kanske mest tvärtom, jag känner en fantastisk tacksamhet till mig själv som fjorton femton sexton och så vidare för att jag faktiskt överlevde (nej alla gör det inte nej)
men någonstans, ändå
distansen, att kanske i alla fall få inbilla sig att
saker är annorlunda
att jag är det

så man gör som man alltid gör
trycker på delete och börjar om, kanske på samma ruta eller flera mil bort, det har varit en så lång väg att jag inte ens minns var jag startade
är inte livet fantastiskt, ändå

av alla människor i världen måste jag vara den enda som får sitta med blåbärsmuffins och kärleksbrev i bakfickan på en flygplats i manchester och verkligen av hela mitt hjärta tro att detta var vad som var meningen
jag älskar mig själv för min naivitet, samtidigt som jag alldeles säkert skulle kunna ha rätt

jag lyssnar på regina spektor och sover hemma på soffan eftersom min säng under mystiska omständigheter gått sönder. en säng kan inte gå sönder, trodde jag. tji, typ. imorgon jobbar jag på NK, tränar mina småtjejer, och kommer hit igen, eftersom min säng ja. ni vet.