London calling

vad jag skulle ge för en minut av närhet eller bara en doft eller något att minnas för
jag minns inte, nej jag minns inte

det värsta är ändå råden man får, egentligen, det här är en situation jag inte anade hur extrem den var förrän jag hamnade här, med min fyrtioandra ensamma natt på raken, med en telefon som inte ringer, ett msn som inte fungerar och så vidare och så vidare
nej, man minns inte för ja, man glömmer, till slut ändå, för att skydda sig själv eller i alla fall överleva, och nej, du vet inte alls hur det känns att ha vetskapen om att du älskar någon men tappat känslan på vägen
det finns inga liknelser som väger upp, men tänk dig att du bara
jag vet inte ens, inte kan? inte kan längre, det finns en fysisk spärr för alla människor, för vad man orkar med under ett liv eller en dag eller sju veckor av ensamhet

det var inte detta livet jag drömde om, eller så var det just det och det är just vad som skrämmer