Silent night

det finns saker som bara är mina, som att sitta i den bajsbruna plyschsoffan med datorn i knät, sista låten på damien - o ur högtalarna, värmeljus i hela rummet
tystnaden
i look to my eskmo friend
when i'm down
down
down

dricker te, har köpt apelsinchoklad (det är ändå lördag, även om jag jobbar hela helgen och helgen efter den och helgen efter den), tittade på frida kahlo, diskade inte min tallrik
inatt somnar jag ensam, mellan orena lakan
vaknar med skrynkliga mönster tryckta längs kinden
men, här är det jag som bestämmer efter vilka axlar vi räknar

mycket kan man säga om grönan men en bra dag där är den bästa dagen
fick en snabbfika med anton
och det är väl i kontrasten till andra man blir sig själv, right?


jag längtar så jag ibland nästan gråter till jakan, jag känner mig bara så förbannat förunnad som fått den här chansen, igen
ni vet, identiteten, orden, samtalen, allt
som mannen jag mötte på åhléns, han kallade mig en prinsessa på rullskridskor och berättade om svampen som stod fast under en stubbe och undrade varför den aldrig växte
klev ut ur skuggan och växte i blom, hur nu svampar gör det
i alla fall; jag var svampen, nu tar jag steget ut, jagar regn istället för skuggor
och det såg han, jämförde det röda håret med 'en oförlöst eld'
visserligen lite sinnessjukt, en okänd man på åhléns, men har vi inte slumpen så vad har vi då, egentligen
har vi inte det som är sant har vi inte mycket alls

som;
jag låter alltid pengar och mobil och busskort och ipod och nycklar ligga framme på cafébord och i idrottshallar och i omklädningsrum och har aldrig i mitt liv blivit bestulen på något men vet ändå naturlagen i vad som skulle hända ifall jag faktiskt låste mitt skåp eller stoppade mobilen i fickan eftersom 'man vet ju aldrig'
jaja
jaja

silent night nu för andra gången och min dator vrider sig av okända virus och jag borde nog sova och sen jobba på flygande mattan imorgon
jag saknar katapulten och mina grabbar och ölkvällar och nätterna därefter på uteplatser på östermalm i någons knä, men slutar att jaga skuggor, nu slutar jag med det nu nu nu

minns ett vardagsrum, du med din skäggstubb och jag med dina fingrar runt min nacke

Reckoner

parkettgolvet är svalt som det är om sommrar som denna, elektrisiteten spänner sina trådar mellan hukande husväggar, det knäpper i rören
fönster som slås upp för att stängas till, gardinerna hänger fuktiga och tunga


de senaste två dagarna har det hänt fantastiska saker
fantastisk sak 1:
imorse torsdagen den 19 juni bäddade jag min säng innan jag gick ut
fantastisk sak 2:
igår onsdagen den 18 juni upptäckte jag att min radio visst fungerar och jag har då levt utan p3 sen jag flyttade, det vill säga i hela sju månader

detta är saker som gör mitt liv mer fantastiskt och mer innehållsrikt än ditt
syntax
error


äter två bananer, dricker två muggar förjävligt starkt kaffe, låser dörren från utsidan
det finns myror, under huden, det finns myror under mitt skinn



så sänker sig alla skymningar och juni är nästan slut
men vet du älskade du, så länge tanterna flåsar runt i ring i tantolunden varje vardag klockan sex i sällskap av en hysterisk friskis- och svettisbrud som vrålar allt vad sömmarna håller, då finns det liksom hopp om mänskligheten, så länge de sträcker sina knubbiga vrister mot himlen och simmar luftsim på rygg eller låtsascyklar eller vaggar fram och tillbaka till dåliga kassetinspelningar av afrikanska trummor, så finns det en väg härifrån, en väg ut, en pusselbit vi ännu inte funnit

jaga skuggor

igår jobbade jag på grönan
jag jobbade på grönan, det var vad jag gjorde, hälsade på folk men pratade inte, kramades inte, var inte glad över att se någon, ingenting
sitter ensam på rasterna och det är vad som är meningen, detta är ett löfte; aldrig mer grönan, aldrig aldrig på det sättet

det är så underligt, hur mycket offer man är, hur mycket offer man tvingas vara
för allt var ett år sen men hör fortfarande om den där killen som jobbade på nyckelpigan, han med alla tatueringar, hör om alla tjejer han drog över och sen ignorerade, hör om vilka det var, hur många de egentligen var, och de var fler än mig, så många många fler
hör om hur han pratat om sig flickvän vilket alla som jag faktiskt trodde var mina vänner sagt att han inte gjort
alltså, alla visste men ingen sa
så nej, jag är inte värd er skam längre, det är fan ni som borde skämmas för att ni ens vågar kliva upp ur sängen om morgonen, jag fattar inte hur ni kan se er i spegeln

det är ett år sen men jag hör fortfarande rykten om tjejen som faktiskt är jag, det pratas om mig, med mig, av folk som inte har en aning om att det faktiskt är jag
det är ett år sen men jag sitter här och grinar igen, tror kanske inte jag kommer sluta göra det, någonsin
inte för att han är värd det för det är han ju uppenbarligen inte men känslan av att vara i en film som aldrig aldrig slutar
magen vrider sig bara ut och in av människors jävlighet, inte trodde jag att det var detta de kallade kärlek, jag trodde ju inte det


trösten är att jag vet sanningen och att du inte längre är där för att försöka motbevisa den
jag berättar för alla, det ska du veta, för alla jag träffar, alla ska veta precis vem du är, precis vad du gjort


jag trodde att tiden skulle göra mer, det är förjävla tungt att vara där igen, på platser som för ett år sen var våra, allting som var en lögn men som fick alla fjärilar att slå slå slå med vingarna
du är inte ens där längre men dina vänner är det, dina platser är det och människor som pratar om dig som en självklarhet är det


jag vet att ni inte är skyldiga mig någonting, egentligen, vet att vi inte var bästa kompisar då heller, vet att han var närmre än vad jag var, men ändå är vi alla människor och vi hälsade och kramades och tyckte om varandra, i alla fall
och ni visste men ni sa ingenting så jag väljer bort er också, i likhet med honom har ni svikit mig så jävla mycket fast ni kanske inte ens var skyldiga mer
men alla är vi människor och någon slags medmänsklighet är vi skyldiga varandra, tänk att ni visste och ändå kan se mig i ögonen och nämna hans namn som om ni trodde det var okej
men det är inte okej och ni är lika vidriga som han är så därför sitter jag ensam på rökbalkongen och det är så jag vill ha det, ni är äckligt virdiga människor som inte ens förtjänar att bli kallade människor och ni är framför allt inte värda mig så hejdå grönangänget, hoppas ni kommer över er själva nån dag för jag gör det definitivt inte


och löftet till mig själv är att ser jag christoffer på grönan en gång till ska jag slå honom, jag måste slå honom, jag ska slå sönder honom och det är inte ens ett hot utan mer ett konstaterande
det kan ni ju hälsa honom, om ni vågar, era äckligt vidriga fittungar


sen finns det saker som är så jävla fina att hjärtat vill gå sönder, finns så mycket kärlek att ingenting egentligen får plats, som förra året, jag och ola och oscar och alla grabbarna, det var så jävla fint, jag har aldrig skrattar så jag gråtit så mycket i hela mitt liv men så, nu är det bara jag kvar, man jagar skuggor

jag skulle vänta på dig

ibland undrar jag lite om mig själv, eller inte ens så ibland och inte heller så lite


jag vet inte ens vad jag ska skriva, vilka bitar jag ska välja
den om disken som inte diskas, eller om samtalen ingen annan får veta om, eller om andra saker

om flygbiljetter, telefonräkningar eller datum (ett år sen, från båda håll)
om andra saker, hud som är varm och fingrar i håret och allt det där andra, som man typ tror man ska ha, som är så jävla perfekt att det typ kanske egentligen ger en kväljningar
men man vet ju inte
bara tryggheten i andra människor, vad man ger för den, egentligen
men jag vet inte, jag vet inte
jag tror jag ska prata mindre och skriva mer
eller göra mindre och skriva mer
eller diska
eller sova
eller sluta lukta svett


nu arbetar jag fyra dagar till på kyrkogården, när jag kom dit låg frosten och tjälen och de tunga himlarna över marken, nu är det sommar och fantastiskt mycket kärlek
det betyder också att det var tre månader sedan jag såg ola sist, sen vi gjorde slut och hans väska plötsligt försvann ur sitt hörn
nu finns det fåglar och träd som fäller sina blomster som snö
nu finns tvillingflickor begravda hand i hand, den ena två dagar gammal, den andra en vecka mer
nu finns tjugotreåriga david som tog livet av sig, jag har en känsla av att han hängde sig, hans ljus som alltid brinner
så finns jag som rensar deras ogräs, vattnar, gräver gropar, dricker kaffe, klappar deras gravstenar
vet inte vad skillnaden är, varför jag fick leva när de ja inte gör det
men det är ju en helt annan historia

nu avslutar vi