Ett ton jord

allting, vreds runt sin ryggrad

det vi kan säga i efterhand, med säkerhet, är
ok
bara det
ok


och att cancern, och att den tunga blöta jorden och att
jag har tur som står där jag står och jag undrar, hör han mig i det kalla svarta
det kalla svarta



en kubikmeter jord väger ett ton, innan regn



att det är vad som är att växa upp, att alla bilder, havet och salter och det solkiga gula sommarljuset
vi sitter i båten och han säger
det är jag som är tarzan
eller något liknande, ställer sig upp så båten gungar

vi tjuter av skratt


alla bilder suddas ut nu, det är vad som är att växa upp, att cancer





och i varje maj, när knopparna brister
är vi värda detta, en gång till

så kanske.

och vad kan man säga mer än att jag tror jag vet, hur den röda jorden känns



att öknen ska finnas med dig alltid
att det inte är någonting jag kan förstå, någonsin
men den röda jorden, att den alltid finns där


när slutar man vara människa?

var börjar man.