Tell it like you still believe

sådär då
sådär liksom


det är något så jävla speciellt, bara, att hjälpa en tioåring att fläta håret
eller hur de kramar ens händer eller hänger i träningsoverallsjackan eller vill sitta bredvid och luta sitt huvud mot ens axel
det är så jävla speciellt för samtidigt som detta är de aboslut klokaste, intelligentaste och mest vuxna tioåringar jag nånsin mött så kommer de ändå där, släpar med fötterna, har glömt både skot och vattenflaska och bara vill sitta i ditt knä och bara vill fingra i ditt hår eller på ditt halsband eller på sina skosnören och inte alls lyssna utan prata om skoldisco och spökhistorier
så gråter de när de slår sig, när de inte kan sova, när de drömmer mardrömmar
så klappar, kramar och tröstar man
så får man så oändligt mycket kärlek, bara


så ringer jag dig bara sådär en halvtimme när tjejerna ligger och kollar på sista bertavsnittet (en ursäkt för att få dem att sitta still en timme i alla fall) och frågar hej hur är det hej hur mår du jag saknar dig eller
så igen då
nathalie jag kan inte träffa dig mer jag ser ingenting bra i det här jag blir aldrig lycklig med dig, alls, överhuvudtaget, inte ett dugg
och bla och bla och bla och bla
samma jävla sörja du spillt ur dig varje kväll den senaste veckan, liksom minuterna innan du kysst mig och gråtit och sagt
snälla du förlåt mig jag älskar dig förlåt mig
och bla och bla och bla och bla

och bla och bla och bla kan du inte hålla käften bara en sekund älskade du


detta är vad jag säger dig
snälla erik snälla erik kan vi inte ta det här sen, jag är på träningsläger i två dygn med ingen att prata med, ingenstans att gömma sig, ingenting att trösta mig med men med ett helt ahndbollslag att ta hand om, att vara glad inför, att orka med

och du säger som vanligt;
jag kan inte ljuga för dig jag kan inte ljuga för dig

nej för du är ju en sån jävla fin kille alltså så jävla snäll alltså skulle aldrig göra så här, skulle aldrig lämna mig så här
att du alltid vänder det till min skuld du, att du egentligen gör mig en tjänst som gör så här, nu, av alla världens tillfällen


och det är vid tillfällen som dessa som man liksom ser skillnaden, vilka som står ut med att man ringer mitt i natten och snörvlar och grinar och kommer hem till en och köper glass och skedar och tittar på film och till och med ger en puss på axeln.


det är lördag och klockan är strax efter fyra på eftermiddagen, jag har just lagt på luren med sista meningen
"jag älskar dig är en förolämpning när den kommer från dig erik, du lovade mig att inte prata om det här nu så nu pratar vi inte mer, jag vill inte prata med dig mer, jag älskar dig är en förolämpning när den kommer från dig erik"
så lägger jag på luren och tar bort alla sms och raderar alla nummer
alltså; även om jag vill gråta och skrika i ditt stumma telefonöra som alla gånger förut så kan jag inte det
alltså; detta var det sista avslutet
alltså; jag lämnar dig, du lämnar inte mig, jag lämnar dig för du är inte värd bättre


vet du hur många som sagt det till mig de senaste dagarna
att det lockiga bruna håret egentligen ser svettigt och frissigt ut, att du mest har dålig hållning och illa sittande byxor
att allt har jag hittat på, att allt har varit lur
att jag gick på dina egna sagor om vilken snäll kille du är
Snäll Kille
haha osv
ha ha och så vidare


det känns skönt men hemskt för det är två år du väljer att avsluta på det här sättet, jag är fruktansvärt arg och kommer aldrig mer vilja se dig på nära håll, kommer alldeles säkert skrika och skälla och kasta saker på dig (typ, öl) varje gång vi ses för jag förstår dig inte, jag är så arg och du tillåter mig inte det, jag är så arg på dig och du sitter där med dina hundögon och skyltar med vilken snäll kille som aldrig skulle ljuga du är, man måste tänka på imagen, liksom


så nu är du nog inte värd mer ord än så, nu får det vara nog


och ironin att inse i kontrast till detta, vem som älskar en och inte
för jag vet en människa som aldrig kommer att göra så här och såna håller man hårt i
du vet att om världskartan hade sett annsolunda ut, skulle allting annat också varit det
du vet att du varit ett substitut
men jag tror inte det berättigar dig det här, ändå

Naive

me and my girl
are going out for some air
and im gonna do my best
just to get under her dress


möter upp dig i en tunnelbanevagn mellan skarpnäck och fridhemsplan du har dina hundögon på dig du vet att dem klär dig



men det innan då
så gör vi klassölen på karmen, får en kram och en puss och en hand på kinden och jag vet att en dag ska jag älska dig
att jag, igen, är så förbannat förunnad
och även yngst i klassen
det är samtalen, ni vet, som man saknat
att skrika skratta tjafsa som alla men ändå ligger resten alltid så förbannat nära, att vi när som kan korsa alla gränser och finna varandra på andra sidan, också
(liksom vi aldrig kunde, du vet)
allt ligger på armlängds avstånd när författarfabriken går igen

hittade någon som delar min obsession av kooks och feministteorier angående förhållanden osv
känns som att någon försöker säga mig någonting; den senaste veckan har jag haft fler såna samtal än jag haft i hela mitt liv
med slutsatsen att förhållande är förtyck, hur skulle du någonsin kunna förstå det?
vet att ditt största handikapp är medfött, liksom min största styrka
(dvs att jag inte är man, underförstått)

men nu rör vi oss, vet du, under ytan rör vi oss



så slutar ju kvällen där igen, med mobilen tryckt mot örat i rökrutan och vi skriker på varandra men det är du som inte har något svar och inte jag, det är du som gråter och inte jag
jag konstaterar, du är ju så förbannat genomskinlig, allt med dig är bara ett enda långt konstaterande, alltid
men så fick jag en kram och en puss och en hand om kinden innan jag gick, nästa vecka kommer bli bra och det här året kommer bli bra och jag går jag går jag går framåt medan vad gör du vavava
man är inte mer offer för sina omständigheter än vad man gör sig vet du


med persiennerna vet jag inte ens om det rengnar
men jag ska diska, jag ska packa min väska, jag ska gå till kusin och hämta ett liggunderlag och sen ska jag på träningsläger med mina tjejer, de är fantastiska och den kommer bli mycket kärlek den här helgen


jag skulle skriva någonting om snö kanske men den faller inte här mera, vaknar inte med vita fönsterbleck, ritar inga frostrosor i fönsterglasens spickor, använder inte ens vantar
när jag kommer hem igen är det september och jag kommer gråta då jag vet det

förutom att själva meningen med allt är att vara förbannat olycklig så är det även en mening med det och livet är fantastiskt

Himlen

... sen lämnar du mig halv fyra på en full tunnelbaneperrong, jag sitter på huk och kramar mina knän och gråter gråter gråter, inte för att jag vill utan för att jag inget annat kan göra, du säger inte hejdå du ger mig ingen kram du ringer ingen som kan se till att jag kommer hem utan klockan är fyra och du vänder mig ryggen och jag bara hulkar spyr och gråter


morgonen efter vill du inte be om ursäkt, du tycker inte du gjort något fel, du tycker att detta är mitt fel, allt, att det inte går att leva med mig, att det är mig det är fel på och inte dig såklart inte dig som inte orkar som inte orkar älska på riktigt

som vore allting rosa drömmar och nån jävla regnbåge, du fattar inte vad livet handlar om, du vet inte vad kärlek är du fattar inte att man måste såra för att älska måste lida för att leva

att du inte står ut med mig har jag förståelse för, det är alltid ett rent jävla under, men att du tycker jag förtjänar detta, det håller jag inte med om
jag har aldrig påstått att jag vill vara i något förhållande med dig, har aldrig lovat dig annat än just detta så förstår inte vad jag gjort för att få mäta mig mot ett avslut som det här


jag ville inte skriva om det här, jag ville inte ge dig något utrymme mer, ville skriva om skolan och himlen och kakelugnarna och huset med knarrande golv och medaljongtapeter, väggar som satt sig sedan 1657 när skolan byggdes, ville skriva att på dörren till mitt klassrum, där sitter en affisch med texten "utrymningplan till himlen", hur jävla vackert det är att få använda uppläsningsrösten igen som ändå är mitt starkaste drag

men jag är ju fortfarande offentligt dumpad, kommer alltid vara tjejen som blev dumpad i rökrutan på ace framför alla man nånsin känt och folk som alltid kommer att tänka där är hon som ni vet nästa lördag och nästa
ska inte gråta men för det tjänar ju inget till

det man måste minnas är att jag är förbannat förundrad som får bli sårad på det här viset för om tre månader eller om ett år från nu kommer jag att vara en starkare människa och vad kommer du att vara förutom kvar på samma jävla ställe med dina småtjejer som du får knulla i skitiga tält allt vad du orkar men jag går nu går jag nu går går går jag härifrån du knullar dina småtjejer och jag går härifrån nu går jag hejdå eller nej det är du inte värd

23/8

så här är det, då
jag skriver om allt
jag skriver alltid om allt, för jag skäms inte, jag har ingen skuld i detta, jag skriver för att slippa skämmas, jag skriver för att lägga av mig den skuld som aldrig varit min

i alla fall


så är klockan ett kanske, vi är på ace, vi firar min födelsedag, jag har fått champagne och paket och alla som jag tycker om är där, jag vinglar på mina högsta klackar och har min finaste klänning och ett läppstift som för en gångs skull inte kladdar, jag blir bjuden på öl och jag skrattar och allt är så fint och så går vi ut i rökrutan för det är så varmt och så vill du inte träffa mig mer säger du du ser mig inte ens i ögonen och appropå ingenting så vill du inte träffa mig längre du vill inte träffa mig längre du vill inte träffa mig längre
är precis vad du säger, vet du
du vill inte träffa mig längre

så är klockan alla timmar efter ett, jag vinglar på mina högsta klackar, jag gråter så att sminket rinner i ränder ned mot halsen, jag har gått vilse och snorar och hulkar och har ingen axel att fatta om, det här är mitt födelsedagskalas hurra du vill inte träffa mig längre

får höra av en vän att du knullat nån annan tjej
vem då?
- det har inte du att göra med
när då?
- det har inte du att göra med
och du hade inte tänkt säga någonting, du hade tänkt låta mig få höra rykten, du ljög mig rakt upp i ansiktet bara timmar tidigare om just samma sak?
- det har inte du att göra med


men jag vet att det är nån sjuttonåring som heter felicia vilket btw är ett jävligt fult namn fyfan


men jag har i alla fall inte att göra med vem du knullar med nu nej för du vill inte träffa mig längre, för jag är känslokall säger du, säger att alla tycker det, att alla är rädda för mig för jag är så känslokall och arg och inte går att prata med för jag bara blir så känslokall och arg
att du inte tror på mig när jag säger att jag har försökt för det är alltid så förbannat synd om dig dig dig
du förklarar till och med att du egentligen gör mig en tjänst därför att du bara inte kan ljuga för mig för du är en sån snäll och bra kille

och nu gråter jag helt hysteriskt igen och ringer dig och jag trodde inte jag förtjänade det här från någon och inte från dig
det är mitt födelsedagskalas, jag står och gråter så jag skakar och säger hur fan kan du säga så hur fan kan du göra så här i timme efter timme på en uteservering där alla ser och alla hör och du ser mig inte ens i ögonen
och jag orkar inte skriva mer nu

You are the beat

klockan är sådär nio, jag har ont och lyssnar på radoihead i föräldrarnas vardagsrum, har inte klätt mig, har inte gjort någonting
den här dagen är alltid så förbannat sorglig eftersom allting alltid tar slut just idag, sommaren och allt
vet inte om jag sovit mig genom alla månader sen mars men ibland undrar man
jag tror jag måste göra någonting åt någonting men har ingen aning om vad
ni vet, när månaderna vänder oss ryggen
sommaren kastar en ifrån sig
vart ska man landa då va


men igår var fint som det ska vara och det regnade som det numera alltid gör på min födelsedag och idag ska jag måla min lägenhet i brunt och diska min disk och handla tre kilo blomkål och två kilo potatis och sluta räkna timmar och sluta räkna dagar eller ens månader och sluta vänta på allt som är så förbannat du

så börjar liksom allting på en gång, ni vet med skolan och handbollen och mina småtjejer och allt ansvar och hallå jag är typ tio år hur ska jag fixa det här hur ska jag någonsin fixa någonting annat än att impulsboka flygbiljetter och fly till något som inte är vardag

men det var fint, jag är glad, jag är tyst

All I need

det är alltså 31 minuter kvar på den 20:onde augusti vilket betyder att jag är 19 år i 31 minuter till eller nu 30 om man ska vara exakt

vilket betyder att på måndag börjar jag skolan, att jag inte flyttat till england, att jag inte skaffat hund, att jag inte tatuerat mig och att mitt nagellack flagar och jag kan inte stava till begreppet parfym

vuxenlistan tappade jag bort

jag tvättar fortfarande ansiktet med handtvål

ps. det händer att jag dricker mjölk direkt ut mjölkpaketet ds.

ps2. men vad spelar det för roll att blanda mina bakterier med mina egna vad spelar det för roll så länge du inte inte inte är här

ps3. för vore du det så lovar lovar lovar jag att använda glas och även diska efter mig lovar lovar lovar

ps4. -

ps5. men vad tjänar det till, nu

ds

ds

ds

ni vet, jag älskar födelsedagar, jag börjar längta till julafton i februari, jag ger mig själv en present på min namnsdag (nu när jag har en, dvs)

så jag ska sova nu som man gör när man är tio eller yngre ändå, liksom inte på riktigt men ändå utan trötthet

på födelsedagen får man ha sina pärlor och hur mycket läppstift man vill

så får man gå till systemet och så får man komma in på trädgåden och så får man diska sin egen disk och läsa sina egna sagor

så är det 18 minuter kvar, för en kvart sen var jag kanske fjorton år, det är en kronologi jag inte förstår mig på

jag tänkte; den lyckligaste bilden, då

hittade den här

Pictures

du vet ju så jag behöver ingenting säga
du vet så jag behöver ingenting säga


klockan är fyra och jag kliver på bussen och i samma sekund som vi lämnar centralen öppnar sig himlen, det regnar, det slutar aldrig, vi stannar på en landsväg, väntar, det slutar inte regna
passerar åker och röda hus och kilometer utan innehåll
fastnar i säkerhetskontrollen, igen, blir stulen på min (tomma) lokaflaska och är det inte någon som har något bättre för sig, någonstans
sen, blir mött på flygplatsen, får skjuts till något som är appeley bridge (but we call it happily bridge), får en egen säng i gästrummet, en liten dam med vitt hår och en samling yorkshiereterriers kallar mig love love love
blir orealistiskt full på stängda pubar med ljuset av
så är klockan tre igen, jag ringer, igen, som alla nätter då klockan är tre men nu är du liksom nästan här, inte som annars, inte på andra sidan nåt jävla hav

går på konstutställning, köper ett paraply, regnet inte regnar utan liksom dundrar, vi dricker kaffe (bränner oss) i fantomenfåtöljer mellan sextiotalsporslin och koffertar i skinn
sen så, tar jag tåget, igen, till crewe, igen, hittar aldrig ut från stationen, frågar kanske om vägen men springer ju på dig halvvägs ändå


så öppnar sig alla himlar, så störtar svalorna mellan gråa husväggar, så lyfter stimmen av fåglar och ger sig av som en sprucken storm i svart
så så så
ger jag mig av igen, som alla gånger
har vi rutinen eller är det förlamningen av vad vi egentligen står inför
som många gånger, ett år nu, minns du för jag gör det
det är natt när jag kommer hem, låser upp en dörr som inte är min

men hur skulle jag någonsin kunna se något annat som verkligt

i'm in the middle of your picture
lying in the reeds

it's alright
it's all wrong

The heart has no bones

so we won't breake



så här är det
så här är det:

jag vet inte vad jag väntat mig men i alla fall inte detta
jag vet inte vad jag väntat mig, men i alla fall inte
något
som liknar
detta


alltså vårt problem är att jag alltid tagit dig för givet
för du har alltid varit så jävla given
vet att det antagligen är därför jag sårar, för att komma i ett överläge som jag sedan utnyttjar
man är så jävla dysfunktionell men jag erkänner det i alla fall
det är skrämmande hur bra koll jag har på alla mina förjävliga egenheter och att jag ändå inte kan kontrollera dem
men jag är i alla fall medveten
vet inte hur långt steget är till att kunna betee sig som en normal människa, dock


så jag ringer igen, då, fast det inte alls är läge och allting är så jävla opassande och fel och grinar i telefonen, till och med
och hade kanske inte räknat med detta, nej, men gör man någonsin det va
trodde väl att du i alla fall skulle säga
ja?
eller
något annat
eller nej för det borde vara ja, allting har alltid varit så förbannat ja med dig
såklart att något måste vara det sista
såklart att jag nån gång ska få min smäll på käften
och det kom väl typ nu, i telefonen, på knastrig linje med skrikande fjortisar i bakgrunden innan batmanfilmen (eh) och allt du säger är
tystnad

men det är så livet är så jag borde vara jävligt nöjd med att ändå få vara med och känna och veta att jag lever


men så ikväll växer klumpen i magen och sängen och tom och allt det där, ni vet
och mica kunde inte träffas och linda kunde inte träffas och jag ska inte ringa och jag ska inte göra något alls utom att sova vakna sova vakna till på söndag då du står framför mig och säger att nej, du kan inte hantera detta och att nej, jag är inte vad du ville ha (vilket antagligen är sant, som hade du någonsin kunnat hantera allt som är jag, nej, det skulle du inte) och det kommer så förbannat obarmhärtigt ändå så vem orkar räkna dagar

du vet, om ett år, vi kommer inte minnas den här dagen

This mess we're in

vaknade ensam, datorn kraschade, fick åka hit för att kunna skriva
allting som spränger, ska det alltid vara så va va va
om ni visste hur jag önskade
om ni visste det
ni vet som att alltid ha ett djur, som
sliter
det är en sjukdom, orden, det är en sjukdom


att det alltid ska vara så här
att jag inte ens vet vilka vi eller ens vilken röra det är vi befinner oss i
vet att besluten de närmsta dagarna kommer förändra allt, oavsett väg
spänner varenda muskel men vet inte ens vem jag slåss mot
eller för vad


jag har alltid trott på våld, för egen del;
when they kick at your front door
how are you gonna come
with your hands on your head
or on the trigger of your gun

men när man inte ens vet åt vilket håll man skjuter eller för vems skull eller ens varför
att hur man än väljer så är det ett val som kostar för mycket och ger för lite
att jag kommer sova ensam, denna natt och alla nätter därefter, vill ha men inte ge nånting tillbaka, i alla fall inte tillräckligt


känner mig å ena sidan hopplöst härdad och hatisk, typ, jag gillar inte män, idéen med män, på det där härligt särartsfeministiska sättet
alltså inte att vi innehar olika egenskaper utan mer som i att
en man är en man är en man, som uppfostrats till man, som växt upp med porr, nakna kvinnokroppar på reklampelare, renrakade fittor och stringtrosor
jag hatar killar som säger att de är feminister för fine, det låter supergulligt men är man man så är man man så är man man
herregud, bara uttrycket, segregerande men ändå allmängiltigt
som mitt kön inte räknades hallå hallå
i alla fall så nej, det går inte att gå runt och vara man och så jävla självgod för man är schysst och fixar tvätten och jämställdheten och byter en blöja på ungen, det funkar inte så
så länge du är man så ser du inte vad jag ser och gör du inte det är du inte värd ett piss i jämställdhetsdiskussionen, det handlar för fan inte om nån jävla tvätt eller disk eller barnledighet, det handlar om våld, straffknullning, våldtäkt, att andra (män) anser att min kropp är fri att tafsa på och kommentrar och ta på och se på och utnyttja, att sex är våld, att allt sex är våld, att sex alltid är att våldta, i grunden, alltid alltid alltid
det är arvssynden, som bärs av dig och inte mig för en gångs skull
arvssynden för att du är man och det är inte jag och därför väljer jag bort dig

jag är så förbannat hatisk och skulle kunna skjuta skallen av varenda hagaman och hedersmordspappa och pedofilgubbe och vanligt jävla pucko som kommenterar min bak på krogen och jag skulle inte känna ånger, inte för en sekund


och å andra sidan är jag så förbannat halv














night and day i dream of
love making
on screen