Naive

me and my girl
are going out for some air
and im gonna do my best
just to get under her dress


möter upp dig i en tunnelbanevagn mellan skarpnäck och fridhemsplan du har dina hundögon på dig du vet att dem klär dig



men det innan då
så gör vi klassölen på karmen, får en kram och en puss och en hand på kinden och jag vet att en dag ska jag älska dig
att jag, igen, är så förbannat förunnad
och även yngst i klassen
det är samtalen, ni vet, som man saknat
att skrika skratta tjafsa som alla men ändå ligger resten alltid så förbannat nära, att vi när som kan korsa alla gränser och finna varandra på andra sidan, också
(liksom vi aldrig kunde, du vet)
allt ligger på armlängds avstånd när författarfabriken går igen

hittade någon som delar min obsession av kooks och feministteorier angående förhållanden osv
känns som att någon försöker säga mig någonting; den senaste veckan har jag haft fler såna samtal än jag haft i hela mitt liv
med slutsatsen att förhållande är förtyck, hur skulle du någonsin kunna förstå det?
vet att ditt största handikapp är medfött, liksom min största styrka
(dvs att jag inte är man, underförstått)

men nu rör vi oss, vet du, under ytan rör vi oss



så slutar ju kvällen där igen, med mobilen tryckt mot örat i rökrutan och vi skriker på varandra men det är du som inte har något svar och inte jag, det är du som gråter och inte jag
jag konstaterar, du är ju så förbannat genomskinlig, allt med dig är bara ett enda långt konstaterande, alltid
men så fick jag en kram och en puss och en hand om kinden innan jag gick, nästa vecka kommer bli bra och det här året kommer bli bra och jag går jag går jag går framåt medan vad gör du vavava
man är inte mer offer för sina omständigheter än vad man gör sig vet du


med persiennerna vet jag inte ens om det rengnar
men jag ska diska, jag ska packa min väska, jag ska gå till kusin och hämta ett liggunderlag och sen ska jag på träningsläger med mina tjejer, de är fantastiska och den kommer bli mycket kärlek den här helgen


jag skulle skriva någonting om snö kanske men den faller inte här mera, vaknar inte med vita fönsterbleck, ritar inga frostrosor i fönsterglasens spickor, använder inte ens vantar
när jag kommer hem igen är det september och jag kommer gråta då jag vet det

förutom att själva meningen med allt är att vara förbannat olycklig så är det även en mening med det och livet är fantastiskt