En annan sång om en annan gång

det finns pojkar som somnar och sen sover de i tre dygn ensamma i sin säng med persiennerna neddragna innan någon finner dem där
hur många gånger har de sagt e-ordet?

men det finns inget e
det finns bara vita pulver

och det här är en sång om en helt annan gång
när du vaknar igen för att dra upp dina persienner
och inte ligger kvar där nu, efter tre år och fortfarande sover i den kalla tunga oktoberjorden


hur låter den inte
när det landar mot kistans stängda lock
hur ekar det inte
inifrån?

det finns så många pojkar som dör
de dör och sover sen i den kalla tunga oktoberjorden
och allting är vita pulver
och allting är vita kapslar och vita piller

hur kalla är dina händer nu?
finns de kvar? din hud?
någonting, alls?

önskar att marken var en gräns, som när man sjunker under havsytan som en suck
och allting blir svart och susande som vore man upplöst och en del av rymden
så att det som fanns inunder jordytan upphörde att finnas
som ljudvågen innan den passerar ett membran
var finns ljudet då?

ingenstans, säger du.
ingenstans.

Alla dagar sedan den

i should be stronger than weeping alone



you should be weaker than sending me home

hjärtat är stort som en knuten näve
höger klaff och vänster klaff och blodet som en viskning däremellan


hur kan det då vara så svårt
hur kan det då vara så svårt, allting


det är september nu
om man visste det i början?
hur många dagar ska man sörja
hur många dagar är det värt?


för mig, alldeles för många
för dig, inte ett telefonsamtal, inte en tanke, inte en viskning, inte ens ett ingenting



problemet är bara att jag inte tror på det
att jag inte tror alls
utan att vi sitter fast på olika håll men faktiskt, i samma historia

jag önskar jag kunde säga dem samma sak, med samma självklarhet i rösten
att den som vinner, det är jag
den som vågar, det är jag


att det är en ynnest att få tro
att insikt är få förunnat
och att de inte alltid talar mot varandra



att jag egentligen är stark och rak och stolt över allt, precis allt


men sekunden då, när allt faller i bitar och magen vrider sig runt och hur ska jag orka det igen
och hur ska en hitta något bestående
något som orkar
någon som orkar



hjärtat är bara en muskel
men vissa nätter, en liten skrämd fågel

i will wait for you

vad skulle man tro om det
förutom att det är sant, att om någon väntar så är det jag
och om det är någon det väntas på
så är det du
om och om igen



som vore det ett straff
när det egentligen är få förunnat att få vara i framkant
att få veta något som du inte vet


och vad ska man tro om det
att om 100 år kommer jag kanske vara säker på min sak
medan du ligger i graven med villa vovve volvo
och inte fan blev du klokare av det

what can i do, am i losing you

jag ska låta allt som är tyst stå kvar här
allt det andra, alla orden som jag inte ens vet om jag sagt eller om jag bara tänkt så länge att jag borde säga dem att det känts som jag redan sagt dem hunda gånger om, kanske tusen
kanske en gång för varje natt sen en höst för så många år sedan att jag inte ens vet när det var


men allt som är sant är

Det är jag som är den modige
Det har alltid varit jag, som varit den modige

en människa eller ett djur

vad är det för skillnad
det är ingen skillnad



tung som bly
tung tung som bly

Kingdome come

hur länge kan du vara en knuten näve
hur länge kan du vara en stor svart sten


tung som bly men
i minnet mjuk som sammet

Den som lever

Jag önskar jag kunde lyssna på Like spinning plates och falla med i rytmen


Det där var lögn. Jag önskar det inte alls. Det är vad jag är mest tacksam över. Att jag kan säga detta, sitta där och vänta på dig som en liten menlös hundvalp och sen säga att
okej.
Det är okej.


Av allt i livet har jag ägnat mig allra mest åt att trycka ned saker som jag trott inte får plats i formen som alla andra människor verkar passa så förbannat bra in i.
Och så går väldigt många år och man klipper och klipper i alla sina hörn och kanter och blir bara trasigare och trasigare
och sen inser man att alla andra människor
de är ju också
förbannat olyckliga.

Och sen är det jag som är konstig?


Så den fantastiska lättnaden över att inte varken behöva spotta efter dig eller krama sönder lilla hjärtat så det går i tusen bitar i dina lena pojkhänder.
Allting är. Bara det. Förbannad förunnad är den som lever.




Och att alltid landa där. Att det finns en människa som är jorden och berget och allt som är fast, och havet och luften och allt som låter mig vara borta. Att jag alltid ska landa där. Veta det. Behöver aldrig oroa mig. Det är som det är.
Det är som det ska.

2 januari

Hur länge är staden elektrisk
Hur länge är vi på samma mark



Det är jag som är den modige. Det har alltid varit jag
som är det modige.