It was always worth it

jag tänker på silverpojkarna
vet att jag inte borde
men jag tänker på silverpojkarna

det är kanske en helg med te och bok jag önskade mig
eller sprit och dans
eller vita lakan
eller något annat


men så går tåget mot göteborg om två timmar, jag måste duscha och packa och göra mat och diska och tända julstjärnan så jag har nåt att komma hem till
allting är tvättat och ihopvikt och fint och jag ska iväg på SM nu, sverigeeliten och jag vilket på något vis är ett skämt
och på något vis precis som det ska vara

så tjarå stockholm, nu åker jag på ungdoms-SM steg 4 i partille, vi bor på fint hotell och har välstrukna ledartröjor
vi sträcker på ryggen



från och med ikväll är jag den yngsta tränaren på plats i USM
jag är även med i den enda kvinnliga ledarstaben i sverigeeliten
tjipp, nu ska jag packa
tänk på oss i göteborg och hoppas på en plats bland sveriges 16 bästa
ses på måndag suckers
puss

Silverpojkarna

det är;
som att leka kurragömma som gällde det livet
och inte förstå, att det är precis vad det gör
förrän det är för sent

It's my own cheating heart that makes me cry

vilket är töntigt men alltid lika sant
sen när blev jag en sån tjej
va?


jag lider av permanent hjärnskada
detta är inte mitt fel
jag lider av permanent hjärnskada och tror det är ett virus som sprider sig och delar sig och suger ut allt allt


jag tror inte det är värt det
förstår du
jag tror inte det är värt det


eller så tror jag det är värt det men vill så gärna skrika fuck you man gör inte hur som helst mot andra och allra minst mot mig för jag tar ingen skit jag ska inte ta nån skit NU LOVAR JAG jag ska inte ta nån skit

så står man där ändå som en liten fjortonåring och ler som hade varenda hjärncell liksom runnit ut i skummande floder genom öronen som blir rosa och röda och pinsamt varma

jag skulle så gärna vilja skrika fuck you
men allt som ryms är ett litet
pip



klockan är över tolv vilket gör tisdagen till onsdag
och jag vet inte om du får möblera om mig som en vardagsrumssoffa eller en stol som finns där för syns skull eller ifall det kommer en extra gäst
jag tror inte det men, jag vet inte
jag vet inte för jag beteer mig sannerligen som en lampa eller ful blomvas eller någonting annat man kan plocka fram ur skåpen för att sedan stoppa tillbaka där igen utan en tanke på ånger

och mitt botemedel är som alltid
får du skit, ge tio gånger tillbaka
vilket inte är intelligent
eller hälsosamt
eller bra, för någon part
men, jag får allt som oftast sista ordet
allt jag begär är sista ordet
och att slippa vara en ful blomstervas längst in i skåpet

There is a light that never goes out

det är lördag, klockan är halv ett, på ace är det födelsedagskalas och jag och johline har ätit tacos och kollat på tjejfilm och jag är inte full men lagom glad
lagom, det är inte ofta jag har den balansen
den du



mitt liv mest intensiva taxiresa för en utgång där vi tappade bort linn två gånger och den sista for ever and ever och hela morgonen har jag hängt i telefonkö till maria pol vilket också är roligt
men, då, vaknade i min soffa
man ska inte sova i min soffa
så nu vet ni det

jag hade sjukt kul trots att det (som alltid) slutade med mig ensam på dansgolvet. jag som lovat! nästa gång, kanske.
men tumregeln är att aldrig gå hem innan man har hört love will tear us apart (från början transmission men det kravet pallar inte det här skralliga landet) och det fick jag göra innan jag välte i mina skapliga skor, trillade in i fria och micaela och pommes med grillkrydda och nattsällskap.
jag har lärt mig att inte välta ut ett helt glas vatten över baren om man vill beställa öl.
jag har lärt mig att inte skrevdansa med folk man inte känner. typ som ens vänners stackars vänner. antagligen borde man inte skrevdansa alls. men då skulle man ju ha så mycket mindre att skämmas över också.


det är det lilla alltså
det är det lilla som är så förbannat förbannat smått att man kanske missar det om man inte plockar med sig förstoringsglas
men det är det lilla, det allra minsta, som är det allra finaste
den alla minsta ficklampan innanför bröstbenet
men som också, lyser klarast av allt
och jag undrar om det kanske är värt det

Don't call the police

så här är det
efter fem kilometer i snö och slask och minusgrader och frusna fingrar och lungor som sprängs så
så här är det

fuck allt det här, fuck alla som försöker rasera, fuck allting som inte får en att må bra
för det här, det får mig att må bra
så fuck allting annat, jag ska fanemig fixa det här, hur det än går, det här är min plats och sen får de gaffla på hur mycket de vill om juniorserier och damlag och åldersklasser och tränarbehörighet
fuck allting utom det här; jag går ut på planen, jag styr en träning på elitnivå och jag gör det förbannat bra och jag gör det dessutom helt utan hjälp från någon annan
jag vet att jag gör det bättre än de flesta
då är det värt det

så nu vet jag var jag står i alla fall, den här veckan har varit upp och ned för jag har inte vetat hur jag vill göra. men nu vet jag det så nu är det lungt. bra. eller, det kommer bli bra. jag kommer det.


idag har jag varit på junibacken med tuva och sett pippiteater (jag skrattade så jag grät, vilket ingen annan gjorde) och ätit pannkakor. jag har även fått sjuka elva tusen helt apropå ingenting in på kontot. resulterade i stor, stor påse hem från solo. men har man umgåtts hela dagen med barn som luktar fis (OBS INTE TUVA HON ÄR BÄST MEN ANDRA UNGAR? USCH) så är man värd det.
dusch, lucella med lilltån, öl och dans.
det här blir en bra kväll. eller i alla fall snygg.

puss

Jaga skuggor

så går allting i cirklar men inte stannar någon till för det
sov i elva timmar och försov mig


allting snurrar och jag vet inte ens om vilket håll
om tre timmar går jag ut på golvet, själv, min andra egna träning och jag gör mitt jobb bättre än någon annan, går ut på golvet om tre timmar och vet att varje timme kan vara den sista sista sista

jag vet bara inte, hur långt ska man sträcka sig efter nåt man ändå kanske aldrig kommer att få greppa


lägenheten ser ut som skit och jag vill bara härifrån
kanske rymmer till hornstull
till någonting annat, i alla fall

Så går vi runt i cirklar

och allt jag rör faller som korthus som korthus som korthus


jag känner igen den här situationen, vad de säger, hur det låter och vad de egentligen menar
jag satt där för fyra år och sju månader sen också
och det var precis innan allting föll



jag fick två månader i någonting som skulle vara eliten
efter sju år fick jag platsen högt upp men fan vad jag kämpat för den
och nu, två månader sedan, fallar allting mellan mina fingrar som korthus i vinden
det är så förbannat jävla orättvis, livet
man borde vänja sig men tror att det är annorlunda, bara just den här gången
livet är så överjävligt ibland och hjärtat går så i bitar av att veta vad som händer
och jag trodde att det kanske var min stund nu, att det äntligen var det
så faller allting, som korthus


jag vet inte vad jag ska svara
vad ska jag svara?
gick hem och det snöar och jag vet inte vad jag ska svara

jag har känslan av att det här kan vara det sista
och att jag inte kommer så sova inatt



och vad man än säger,
det finns så mycket kärlek
det är så
man kommer aldrig så nära som då, jag vet att vi kastar boll, jag vet att allt är en lek, men det är en lek som gett mig de allra största och de allra viktigaste och de allra tyngsta stunderna i mitt liv. och de allra närmsta relationerna. ni kan tänka er själva, i flera flera år lever man tillsammans, man brottas och slåss och kramas och misslyckas och vinner och förlorar och allting gör man tillsammans. det finns ingen jag litar så mycket på som mina vänner jag hittat där, finns inga människor som känner mig bättre eller som bättre vet hur jag fungerar, för man har redan sett alla sidor av varandra. finns inga man kan slå lika hårt, skrika lika högt åt för man vet var man har varandra, att man står fast som ett jävla berg vid deras sida hur det än blåser.
och att se det falla, det är vad som gör så jävla ont. och jag kommer grina som en jävla unge precis som jag gjorde den där gången för fyra och ett halvt år sedan, det som är min största kärlek och min största sorg i ett och samma minne. och historien tar aldrig slut för nu står vi här igen och jag fick inte ens chansen, jag fick inte ens chansen att visa att jag duger på den här nivån. jag fick aldrig chansen att bevisa att jag hör hemma i elitserien och nu, om bara månader, är det för sent.

Dagens visa

vi kör övergångar på ena planhalvan, F tappar bollen varpå både jag och Emma tycker att vi är superengagerade och snälla tränare och langar in en ny boll bara det att vi gör det exakt samtidigt och F är inte berädd.
hon får en i ansiktet och en på kinden, på samma gång
det är så vi gör med våra spelare i Bolton
sen skrattar vi så vi gråter åt det, dessutom


det här är inte kul för er att läsa
men det är så livet är, typ

Go square go

det är söndag, finns det en kväll jag hatar mest är det söndag för den brukar alltid bli så förbannat Söndag
och söndag är min favoritdag på hela veckan men just nätterna, nej
så ikväll, jag ska snart ta bussen hem över västerbron, tända mina hundra värmeljus och julstjärnan och göra ryskt te
tänker man att det är bra så är det bra
tänker man att det är bra så är det bra
osv osv
i hundra upprepningar tills
Det är bra.


det konstiga är att det här var min jobbhelg och ändå den bästa på rätt länge, har ätit chips och kollat på let's dance och snackat skit i johlines 1800-talssoffa
har jobbat och det har varit okej, till och med
kom hem till taikonläget i hornstullslägenheten, improviserat sextioårskalas med kirurgsallad och luftmadrass
flydde dock längs blåa linjen, alltid lika otippat men med andra kvaliteter
som man säger
det var som en kul dag
eller ni vet
det är det lilla lilla man får lägga vikt vid
och allt det andra, man får lov att slänga bort


det finns saker, som smälter i mina händer
på alla vis som finns


jag måste styra upp min sommar, brevet från kyrkogården hänger på kylskåpet och ska vara inne om en vecka
vi styr upp gemensam samkväm typ ådran eller skarrig camping? säg när du har semester så fixar jag. puss.

Tell it like you still believe

så här då


how can someone inconsistent mess up so consistently



jag vet inte vad någonting betyder men det här då;
Någonting
och det räcker
ni vet?

för antingen är det Ja eller Nej men knappast någonting däremellan
och med tanke på hur mitt känslomässiga läge pedlat de senaste månaderna, ibland i intervaller om bara dagar och som allra längst typ en vecka, kommer det antagligen att se annorlunda om bara en månad från nu

men tänker man
en månad sedan, okej, det kanske inte var mycket annorlunda men om jag då tänkte en månad framåt skulle jag inte gissat att vi var tillbaka på den här rutan som inte är ens en etta utan mer som ett
minus trehundra
det trodde jag inte, okej
men på vägen hit har det ju, faktiskt, gått både uppåt (vilket var fint) och nedåt (vilket var mer väntat)
och för en månad till sen faktiskt exakt
stod på en pendeltågsstation, halsade ur en vinflaska och sa
hem till dig, jag har inte städat på två veckor
vilket kanske förändrade allt, eller så gjorde det inte det
jag trodde kanske det med stoltheten, vad den värmer
för vissa

inte för mig



så, vi säger en månad från nu
jag lovar mig själv, att visst fan är nätterna lika ensamma för det

do you feel

detta är en absurd situation



jag står i ett omklädningsrum med tolv sextonååringar liggande och spretande på golvet. de gör x-et i intervaller, vilket är att ligga på sidan, ta stöd med ena underarmen och fotens sida och sedan spänna upp kroppen och spreta vilt med andra armen och benet, som ett x alltså.
i alla fall så ligger de där och spretar och skriksjunger till olas nathalie.
dvs
DO YOU FEEL
LIKE I FEEL
NATHALIIE
NATHALIIE




detta är då mitt jobb, detta är vad jag gör
det är ok

It was always worth it

och som i en efterverkning av allt detta;
det fungerar inte, att vara en blöt vante som kastas fram och tillbaka
för det är inte värt det, det är aldrig värt det, att offra en millimeter av sig själv för någon annan

för hur det än är, till slut står man där
och bara är så jävla fucked och alla skrattar

Jaga skuggor

jag kanske ska skriva någonting som någon förstår?
jag ska skriva någonting som någon förstår


igår fikade jag med linda och mica på string
och jag vet ju att hon jobbar där för jag har sett henne där förut
såg henne på en tusendels sekund och vände i dörren
men det är ju annorlunda nu, vi är ju äldre, han är ju längre bort (för vissa av oss)

och allt hade väl varit okej om hon inte känt igen mig
men det gjorde hon ju
stannade mitt i en rörelse i det öppna köket och bara stirrade på mig, i flera minuter

vi har aldrig träffats, vi har aldrig pratat med varandra och ändå känner hon igen mig, jag vet inte hur
allt var över ett år sen men ändå inte, det var den sommaren som fick mig sluta lita på människor (dvs män) och se ner på människor som gör det (dvs kvinnor)
och, i en slags efterverkning av insikten i hur jävliga människor verkligen är, inte se något fel i att behandla andra människor (män) som skit
för
Det är så det är.
punkt


och jag gör det fortfarande och jag kan inte sluta och när jag tänker på det så har jag inte haft en fungerande relation efter något av det här, inte ens lite
så det är vad man har att förlora, alltså


men hon kände igen mig i alla fall och hon stirrade på mig i minut efter minut och jag undrar lite vad hon tänkte, hur känns det att se den människa som haft ett förhållande med den man själv älskar i flera år? samtidigt? när alla som förlorade var hon och jag och alla som vann var han, ändå

mica skrattade åt mig senast förra veckan när jag sa
"jag tror han har flickvän"
som en anledning att sluta intressera sig för någon och hon säger
"du tror alltid det"
och det gör jag alltid

Uppåtsång

att aldrig försätta sig i situationer med människor som redan minst en gång klivit på stackars hjärtat så det knakat i bitar som en pepparkaka
det är därför
det är därför, detta säger mer om dig än om mig, mer om ditt sätt att stampa än mitt sätt att välja

vilket inte ens är sant
men plötsligt är det jag som sitter i den där situationen igen och det var länge sen och det är
trevligt?
ni vet
inte som att jag valt, inte som att allting (faktiskt) såg annorlunda ut för bara timmar sen
men visst vill man väl ha det man inte når
vilket är en regel som även gäller för andra

men tänka mindre, göra mer
önskar jag vore arton vilket kanske inte verkar länge sen men är ändå de åren som gjort den allra största skillnaden
men; tänka mindre, göra mer, som en artonåring utan koll på sina egna känslor
det blir mer spännande så
hellre skratta och gråta än ingetdera, ni vet


minneslapp:
- jag ska aldrig mer fika på string iklädd päls
- något mer men det har jag glömt

Some will say that you won't find love that way

att leta bland skärvorna


att tämja en tiger, att dräpa ett lejon
att bryta upp en mussla och finna ett gruskorn däri

eller en bröstkorg med ett hjärta stort som ett russin



allting, faller och bryts
faller och bryts som vågor mot en klippa

I thought you'd ask me not to leave

det här med nätter, händer, tungor
det här med morgonen genom persiennerna och skynkliga lakan
där finns en skillnad, vet du
där finns en skillnad
för natt blir bara natt, kropp blir bara kropp men det är morgonen
det är morgonen



jag önskar jag hade en hårdare hand som bara kunde örfila upp mig i såna här tillfällen, jag skulle verkligen behöva det
man är bara människa men ni vet vad de säger, om dikten

januari

kommer hem med förkylning, sittsvårigheter, huvudvärk och ryggont
har sovit på luftmadrass i skolsal, umgåtts konstant med 18 tonårsbrudar som kan blåsa skallen av vem som helst med sitt tjatter
de skriker, svär, slåss och brottas men är förbannat mysiga och jag gillar dem som fan
det finns mycket kärlek också, det gör ju det
och så plockade vi hem ett B-guld också och fick vinna finalen med 12-6 medan andra lagets tränare (självklart, manlig man runt 30 med arg röst) blir blekare och blekare och börjar närma sig falsett


för hur det än är, jag får stå sida vid sida med en av stans absolut bästa tränare
och vi är de enda kvinnliga tränarna i elitserien och SM steg 4, dvs topp 32 i sverige
på 32 jävla lag som ska vara bäst i sverige finns det alltså en enda stab kvinnliga tränare
och det är vi
och vi plockar fanemig guld så up yours suckers


jag kan inte ens samla orden nog men jag vet vad de talar om
vi kliver ut på planen
detta är vad jag gjort i sju år
sju år
detta är vad jag kan, detta är vad jag gör
det finns ingen som kan påstå något annat
jag sitter på fler utbildningar än nån annan 20-åring
jag är medtränare till ett av stockholm tio bästa lag
jag är, helt enkelt, jävligt grym

så ändå
vi kliver ut på planen
detta är vårat jobb, detta är vad vi gör
så ändå, alltid, varenda gång
en enda blick
ett enda leende
det är domare, det är publiken, det är motståndarlagets tränare
"inte fan kan man förlora mot ett lag som tränas av brudar"
för vissa spelar det ingen roll hur rak mig rygg är
men fyfan vad ni kommer ångra det här, sen

My head, my heart, my mind, my wing

i tre dagar har jag bara lyssnat på
http://www.youtube.com/watch?v=hqNSd-x1yEs
fast utan skarrig video och svinhögt ska det vara


jag samlar ihop mig
mina saker som ligger överallt
jag har bott i den här lägenheten mer än två veckor och ekande tomma lilla hjärtat värker vid tanken på ensam sömn
det luktar så mycket jul här med stans vackraste gran som kröker nacken vid treochenhalvmeterstaket och allt är så fint
har legat i mjuka soffan med mjuka kuddar i två veckor och läst och luktar på granen och druckit te och ätit apelsiner
har gått barfota över golvvärme, har fått lagad mat på fasta tider varje dag
mamma hon klappar mig gärna på håret
jag blir gärna klappad på
och nu känns lägenheten på andra sidan bron så långt bort så långt långt bort
hur gammal jag än blir är jag alltid för liten
jag är alltid för liten, alltid i för stora skor, alltid ledsen att lämnas ensam
som sköljes inte ränderna ur
men gjorde de det
vore de inte heller ränder


imorgon åker jag till jönköping och hallbybollen med FA.
min sista lovvecka och det jag ska göra är att ställa väckarklockan, tvinga trötta sextonåringar ut på joggingtur, linda stukade fötter, tejpa hårspännen och spänna hårsnoddar. inte typ sova, inte typ läsa eller skriva, inte typ fika eller dricka öl eller somna på någon soffa eller i någons knä. det känns tungt och ändå inte. jobb är jobb och jag kan bättre än någon annan. men jag hade behövt en natt på en soffa. en liten en.


jag önskar mig nätter att skriva mig igenom
jag önskar mig nätter att vara vaken i
med en anledning
jag önskar mig en anledning att välja bort sömn

jag önskar att jag kunde skriva dikt
jag önskar att jag skrev allt det som fanns inuti
jag önskar mig, ett hjärta bakom galler

It was always worth it 2.0

det finns kärlek, vet ni det, det finns det, ändå


så igår var den sista kvällen och den första natten, vi möts i vårberg och äter fetaost (lite av årets tema) och dricker skumpa och har vårt eget dansgolv och är som vi alltid är.
en öppen bar går ju inte att lita på och nivån vart därefter, vi tar tunnelbanan till centralen, går drottninggatan, klättrar över bänkar, faller platt och hoppar högt.
vi hittar hem till strindberg, tar hissen en extra våning, blir avprickade av seriös man som satt lakan över dörren som spöklig entré.
den öppna baren är det extremt öppna tältbordet med smuggelvodka och tequila. saltet var stulet men det går lika bra med chips. vi blandar med kalasjuice i plastglas.
vi dansar och vi ramlar (vissa) och vi ramlar igen (vissa, igen).
på balkongen fem våningar över drottninggatan är det svindel och trångt och jag såg inte en enda raket men det beror ju på vart man tittar, såklart.
jag bryter min rumpa i ett dödsföraktande dancemove gone wrong, halkar på dansgolvet, landat sådär halvbra, glider över golvet och in under DJ-båset. men det är lungt. jag har självdistans. hm.
så dansar vi och svettas vi och kramas vi och pussas vi och ramlar runt och känner någon i varje rum och det är fint. så spiller vi och trillar vi och sitter i trapphuset och tänder krockar och jag vet inte hur för jag minns inte.
men det är fint.
vaknar med morgonsol och smink och glitter och hår och lösögonfransar överallt, haltar mig och min trasiga bakdel över ett öde torg och med tunnelbana direkt till mica med kebabpizza. sju avsnitt det okända med spöken och läskiga saker, halvsova och garva så jävla elakt åt allt som bara vi kan.
så vallar vi flocken på bakisbio med benen uppslängda över sätet framför och halsduken virad tusen varv.
och vet ni vad, jag kollar mobilen fler gånger än lovligt, jag gör det och det är helt okej.

och vi kan säga; det blev fint, jag älskar er, om ett år är vi i thailand. puss.