visst fan är livet underbart men vad ska jag ta mig till
med alla timmar däremellan
söndag 19 september 2010
tisdag 14 september 2010
jag önskar att alla människor fick ha den känslan, av ett pussel där man kan varje bit utantill
och det, som en bra sak
annars har jag bara att säga att
rub it in my face GU LG i say
http://litterargestaltning.gu.se/
text är allt som finns
text är allt som någonsin kommer finnas
den som påstår något annat är dömd att våffla sitt hår varje morgon amen
och det, som en bra sak
annars har jag bara att säga att
rub it in my face GU LG i say
http://litterargestaltning.gu.se/
text är allt som finns
text är allt som någonsin kommer finnas
den som påstår något annat är dömd att våffla sitt hår varje morgon amen
torsdag 9 september 2010
When the wind would blow with rain and snow
Om en vecka, två timmar och 35 minuter är jag årets (livets?) gladaste tjej.
Det är konstigt hur texten i nio dagar av tio är pest och sen den tionde dagen skriver man som besatt i en timme och spottar ur sig 10 000 tecken. Vad i? Sen lyssnar jag på Tokyo Police Club för jag gör alltid det när jag skrivit mycket och jag gillar inte ens dem. Men jag lyssnar lite och känner mig duktig och efter typ en kvart är man tillbaka där man började, på dag ett igen i texthelvetesvardagen.
Däremellan äter jag typ två äckliga muffins per dag och försöker planera kvällens träning. Diskar i en kvart och ringer Christoffer fast jag inte ska. Och så går så nio dagar och på den tionde skriver jag som vore jag inte gjort för något annat.
Hur ska man någonsin kunna skriva om galenskaper om man inte delar dem själv? Ju längre jag skriver, desto mer inser jag att det inte handlar om någon parallell verklighet, utan MIN parallella verklighet. Alltså. Man är de galenskaper man skriver sig till. Alltid. Vilket skrämmer mig. Och samtidigt är det inte en sån överraskning. Surprise, jag är heltokig.
I alla dagar i mitt liv ska jag dricka öl på Michaelas balkong en kväll i september.
Det är konstigt hur texten i nio dagar av tio är pest och sen den tionde dagen skriver man som besatt i en timme och spottar ur sig 10 000 tecken. Vad i? Sen lyssnar jag på Tokyo Police Club för jag gör alltid det när jag skrivit mycket och jag gillar inte ens dem. Men jag lyssnar lite och känner mig duktig och efter typ en kvart är man tillbaka där man började, på dag ett igen i texthelvetesvardagen.
Däremellan äter jag typ två äckliga muffins per dag och försöker planera kvällens träning. Diskar i en kvart och ringer Christoffer fast jag inte ska. Och så går så nio dagar och på den tionde skriver jag som vore jag inte gjort för något annat.
Hur ska man någonsin kunna skriva om galenskaper om man inte delar dem själv? Ju längre jag skriver, desto mer inser jag att det inte handlar om någon parallell verklighet, utan MIN parallella verklighet. Alltså. Man är de galenskaper man skriver sig till. Alltid. Vilket skrämmer mig. Och samtidigt är det inte en sån överraskning. Surprise, jag är heltokig.
I alla dagar i mitt liv ska jag dricka öl på Michaelas balkong en kväll i september.
söndag 5 september 2010
Small stars fly back home
Jag kan vakna 11 gånger i min säng, ensam
Jag kan vakna 11 gånger i min säng, ensam
Och sen efter det ska jag aldrig mera göra det
Det är fanemig ett löfte
Jag lovar inför gud och Gundrun Schyman att aldrig mer stöta bort för sakens skull, som så många gånger förut
Och att dessa nätter, är de sista ensamma
Det finns inte en människa i världen som legat i min säng och som jag inte stött bort, alldeles ensam och på egen hand och utan tvång
och nu ska jag sluta med det, punkt
Idag har jag varit på kickboxning med 14 femtonåringar som både låter och beter sig som en dagisklass ibland men ganska ofta är så roliga och mysiga att man bara vill skratta
och det kan man ju göra också och det är vad som är så fint
Jag kan vakna 11 gånger i min säng, ensam
Och sen efter det ska jag aldrig mera göra det
Det är fanemig ett löfte
Jag lovar inför gud och Gundrun Schyman att aldrig mer stöta bort för sakens skull, som så många gånger förut
Och att dessa nätter, är de sista ensamma
Det finns inte en människa i världen som legat i min säng och som jag inte stött bort, alldeles ensam och på egen hand och utan tvång
och nu ska jag sluta med det, punkt
Idag har jag varit på kickboxning med 14 femtonåringar som både låter och beter sig som en dagisklass ibland men ganska ofta är så roliga och mysiga att man bara vill skratta
och det kan man ju göra också och det är vad som är så fint
fredag 3 september 2010
Du är min hund mot natten
Jag kan vakna 13 gånger i min säng, ensam
Jag kan vakna 13 gånger i min säng, ensam
Jag kan vakna 13 gånger i min säng, ensam
joosåatteh.
Jag kan vakna 13 gånger i min säng, ensam
Jag kan vakna 13 gånger i min säng, ensam
joosåatteh.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)