Om en vecka, två timmar och 35 minuter är jag årets (livets?) gladaste tjej.
Det är konstigt hur texten i nio dagar av tio är pest och sen den tionde dagen skriver man som besatt i en timme och spottar ur sig 10 000 tecken. Vad i? Sen lyssnar jag på Tokyo Police Club för jag gör alltid det när jag skrivit mycket och jag gillar inte ens dem. Men jag lyssnar lite och känner mig duktig och efter typ en kvart är man tillbaka där man började, på dag ett igen i texthelvetesvardagen.
Däremellan äter jag typ två äckliga muffins per dag och försöker planera kvällens träning. Diskar i en kvart och ringer Christoffer fast jag inte ska. Och så går så nio dagar och på den tionde skriver jag som vore jag inte gjort för något annat.
Hur ska man någonsin kunna skriva om galenskaper om man inte delar dem själv? Ju längre jag skriver, desto mer inser jag att det inte handlar om någon parallell verklighet, utan MIN parallella verklighet. Alltså. Man är de galenskaper man skriver sig till. Alltid. Vilket skrämmer mig. Och samtidigt är det inte en sån överraskning. Surprise, jag är heltokig.
I alla dagar i mitt liv ska jag dricka öl på Michaelas balkong en kväll i september.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar