27/8
det är den 25 augusti och fuktiga mossan mot knän och knogar och röken slingrar vit och tunn och försvinner sen
det är den 25 augusti och fuktiga mossan mot knän och knogar och röken slingrar vit och tunn och försvinner sen
löven är fortfarande gröna och jag har ingen rätt att vara här
undar
vad som strålar genom den tunga, blöta jorden?
kan man höra honom?
kan han höra någon annan
inte mig, men, någon annan?
sitter på knä, klockan är strax efter sex, blåstället suger fukten längre upp
ljusen har slocknat, jag tänder dem igen, plockar med mig överblivna gravljus från förrådet, varför har vi dem där?
jorden faller blöt och tung över unga ansikten
hur ska man förklara det?
går det att förlåta
sedan i förmiddagsdiset, ansiktsdragen som flyter ut i det gröna, våta
hans ansikte så uppblött, mjukt, utan konturer
öppet och utan färg
är det så död ser ut, på håll, sedan?
sedan kommer en flicka, hon sitter på bänken intill, träet är blött och murket, jag har suttit på den jag med
hon röker i korta drag, sänker aldrig handen från munnen, döljer ansiktet med den
ser en pojke på knä
vet hur fukten kryper uppåt
och händerna i jorden
hur det brukar vara en tröst med det våta, levande
idag är det bara en sorg
jag har ingen rätt
men av alla bilder är det denna jag tar med mig:
de smala pojkaxlarna, långa som män med krökta hållnigen
hur ska de orka
hur ska de orka bära sin vänner i kistan, till graven
till den tunga blöta jorden
jag har ingen rätt till det men det gör ont så jag inte kan andas
