2010

27/8

det är den 25 augusti och fuktiga mossan mot knän och knogar och röken slingrar vit och tunn och försvinner sen

löven är fortfarande gröna och jag har ingen rätt att vara här

undar

vad som strålar genom den tunga, blöta jorden?

kan man höra honom?

kan han höra någon annan

inte mig, men, någon annan?

sitter på knä, klockan är strax efter sex, blåstället suger fukten längre upp

ljusen har slocknat, jag tänder dem igen, plockar med mig överblivna gravljus från förrådet, varför har vi dem där?

jorden faller blöt och tung över unga ansikten

hur ska man förklara det?

går det att förlåta

sedan i förmiddagsdiset, ansiktsdragen som flyter ut i det gröna, våta

hans ansikte så uppblött, mjukt, utan konturer

öppet och utan färg

är det så död ser ut, på håll, sedan?

sedan kommer en flicka, hon sitter på bänken intill, träet är blött och murket, jag har suttit på den jag med

hon röker i korta drag, sänker aldrig handen från munnen, döljer ansiktet med den

ser en pojke på knä

vet hur fukten kryper uppåt

och händerna i jorden

hur det brukar vara en tröst med det våta, levande

idag är det bara en sorg

jag har ingen rätt

men av alla bilder är det denna jag tar med mig:

de smala pojkaxlarna, långa som män med krökta hållnigen

hur ska de orka

hur ska de orka bära sin vänner i kistan, till graven

till den tunga blöta jorden

jag har ingen rätt till det men det gör ont så jag inte kan andas