Jag börjar närma mig ett avslut. Distansen, jag börjar få den. Både till hela situationen med slutsats och insikt (om att det inte längre handlar om tid utan om mitt liv, som jag måste göra någonting av istället för att uppfylla krav jag tror att andra har, att det inte handlar om att jag inte är glad utan mer som att jag faktiskt mår dåligt i den här situationen, att jag är trött och inte har någon energi och inte orkar någonting och har hamnat på botten av det som skulle vara toppen) och till minnen och känslor, och vetskapen om att de är tvättäkta rakt igenom. Jag vet inte vilket som är störst, det tänka hålrum alla dessa timmar och människor kommer lämna efter sig, eller vetskapen om att den här årslånga resa som varit allt jag aldrig trodde nu kommit till ett slut.
Det har varit så fantastiskt. Jag har varit så förunnad. Och nu är det snart, snart slut. Jag kan räkna timmarna på mina kalla händer.

Jag har tänkt och tänk och pratat och gråtit och som med allting; det finns flera lager, synsätt, vinklar, vrår. Men det allra viktigaste, kärnan av hela det här året är ändå att jag en gång förtjänat denna plats. Jag har varit en tränare som förtjänat den här platsen. Jag har varit en tränare med begåvning nog att få andra att tro på mig och ge mig chanser jag aldrig kunnat drömma om. Av alla, alla som finns så valdes jag. Och jag måste minnas det, för nu är jag så långt ifrån den tränaren att jag knappt vet vad hon heter. Nu finns det inga chanser för mig, det finns ingen begåvning och det finns ingenting jag förtjänat. Jag är trött och jag är arg och jag är ledsen. Det finns ingenting i mig som orkar längre. Men jag ska minnas allt detta. Jag ska minnas allt jag åstadkommit under det här året, och så länge jag minns det så hittar man alltid tillbaka. Om ett år eller om två. När livet är annorlunda, när det finns lust och ork och skratt igen. Och kärlek, så mycket kärlek.

Nu känner jag bara en så stor tacksamhet till mig själv, till min klubb, till Emma, till mitt fantastiska lag.

Oj, vilket år. Vilken stark människa jag är. Vilken lycklig människa jag är.


Puss och mycket kärlek till alla som orkat lyssna.

♥

Alla små stjärnor

jag önskar någon visste hur förbannat jag slitit det här året
hur jag kommit hem och grinat efter träningar och inte kunnat sova och inte kunnat äta och bara hatat mig själv för jag en gång sa ja till det här jävla uppdraget
och hur jag älskat och saknat och känt en sån enorm tacksamhet mot mig själv som gav mig chansen till detta
och hur det ibland gnistrar till mellan människor, två planeter miljoner mil från varandra som en enda sekund når mellan världsrymden och hittar till en och samma sekund och ögonblick
hur de kan gråta mot ens axel
och hur jag också gjort det

jag har varit så stolt
och jag har varit så trött

jag har varit så förbannat jävla lycklig

jag förstår fortfarande inte hur jag fick den här chansen
men den personen måste jag hinna tacka innan jag dör

det har varit fantastiskt
och det har varit hemskt
och jag har skrattat och jag har gråtit
på senare tid, mer av det senare
och till slut är det tid att säga nej


jag vill spara all den kärlek jag samlat under detta år
resten kommer snart vara glömt
vi är människor, vi går vidare
lite äldre, mycket klokare.

puss

Brista

det är alltid så
det finns en tidpunkt att älska och sen en tidpunkt att släppa


klockan är halv nio en torsdagskväll, vore allt som vanligt skulle vi ha en halvtimme kvar av halltiden och sen skulle jag hänga kvar en halvtimme till, prata med folk och sen till sist åka hem, äta pasta med ketchup framför tvn och sen gå och lägga mig alldeles för sent igen och sen, kliva upp och arbeta och sen åka till hallen, igen
för det har varit mitt liv så länge jag kan minnas och när jag älskar det så älskar jag det så förbannat och när jag inte älskar det känner jag ändå tacksam över att det är mitt liv och ingen annans

jag har så mycket som ni inte har: tidiga morgnar, mötet om kvällarna, sena tider, telefonsamtal, träningsplanering, press och stress och skit och ingenting jag drömde om i början av det här året, alls
men också, jag har så mycket som ni inte har: ett liv som är mitt och som jag valt, en tid jag väljer att lägga på det jag tycker är värt ändå, inners inne, och där har jag skratt och gråt och människor som litar på mig, som fantastiska nästanvuxna människor som litar på mig och som skrattar med mig och som jag har en relation med, det är så många människor, så många jag tycker så mycket om


det finns en tidpunkt att älska
och sedan, efter allt, när man gjort allt man kan;
en tidpunkt att släppa


så klockan är halv nio en torsdagskväll, jag går från hallen och är så tom inombords att det inte ens skramlar när jag går, jag står och väntar på bussen som aldrig kommer och det är så kallt och jag tänker inte ens på att jag står och väntar på bussen och grinar så kinderna är alldeles våta förrän jag inser hur kallt och vått allting är
det är kallt och vått och mörkt och det finns en tidpunkt att släppa
det finns en tidpunkt att släppa även om det inte finns någon annan som tar emot

men hjärtat
vrider som runt sin egen axel
som en liten liten mask
som ett torrt litet russin
allra längst in


när jag tänker på det är det någonting som går sönder
men tiden är tiden
och den går, oavsett vad vi väljer att göra åt det
den går
och vi med den
och det finns tillfällen att älska
och detta är inte ett av dem

Brista

"Du är ett rådjur i skogarna från min barndom som gått vilse här. Jag vill visa dig kastanjerna i blom och syrenerna och klövern i gräset.

Du är ljuset i ena änden av världen. Nu lägger någon ögat mot och ser dig.

Som barnet i kvinnan, och första ordet i det sista."

Hur vackert är det inte.
Jag slutar här, eller börjar, med de orden.

Idag har jag köpt mig ett skrivbord, anpassat till mina 24 kvadrat.
Alltså är det inte ett skrivbord alls, utan en bänkskiva man fäller ut från väggen och inte tar någon plats alls. Så, nu då. Hitta tillbaka till det innersta? Ordet?
Med eller utan frågetecken.


Idag har jag tänkt på sakers form, med skal. Till exempel; rosor. Eller för att vara exakt, ursprungsformen. Alltså; när knoppar (vilket fult ord) brister i blom, brister i rosor. När sönderfallet, undergången är vägen i blom. Att man faktiskt måste gå sönder för att bli hel, eller finna en annan form. Men sen, det är lite sent, jag börjar jobba i Hässelby klockan sju och längtar inte direkt.

Brista

jag tycker verkligen det är så fantastiskt med livet
att man ena dagen kan vara världens bästa tränare och älska sitt liv och alla omständigheter och tillfälligheter är bara skapta för mig mig mig
och sedan nästa dag, bara är en fläck i någons bortglömda jävla vinterkänga


som tur är, blir det fler av det förra än det senare
idag är en sån dag
och igår var det också det
och ibland, inte ofta men ibland, i ett fragment av tid liksom i skarven mellan två jordevarv, då tror jag att allting kommer att bli bra
i mindre än en blinkning, när bilden flimrar till och ljuslågan fladdrar och en sol brister i en stjärna någonstans
då tror jag, nej - då vet jag: att allting kommer att bli bra
mer än bra
utan
Precis som det ska vara


ibland tror jag att jag kommer att lösa pusslet
så länge, gäller det bara att samla de bitar man hittar
och pussla sig själv
så hel man någonsin kan

Stjärnor

det som är nu är:

- DJ, slukar all min tid men det är det värt, har aldrig varit så roligt
- vänner som man önskade man kunde träffa
- vänner som man trodde man önskade man kunde träffa men egentligen mest vill glömma eller än hellre; stryka ur minnet (nico det där är fan en korrekt interpunktion va?)

och en odiskad lägenhet
och ett arbete där väckarklockan ringer halv sju och jag får vakna tillsammans med den enda människa i världen (förutom mica kanske, skvis snackar vi nu) jag vill göra det med

men mest av allt
är det småfjantiga kråkorna, fåntrattarna, mespropparna, gnällspikarna som jag fan älskar ibland så hjärtat går sönder
tänk att det skulle ta mig hit! alla tidiga morgnar, alla sena kvällar i dofter av svett, tigerbalsam, liniment
jag ger allt jag har men jag får ännu mer tillbaka
det du.
puss.

Stjärnor

hjärtat är ju stort som de jävla världshaven
som oceanerna och himlarna och allt som ryms mellan gränserna



man måste kämpa ibland
ibland måste man kämpa
kämpa måste man, ibland



vi gör det här året ut
sedan ska jag se tillbaka på den här tiden och kunna säga
"jag gjorde vad jag kunde"
så nu måste jag göra
allt vad jag kan

de minsta av stjärnor

men om man inte kan
men om man, om jag
inte kan?


de är vad jag har
så är det
de är vad jag har
och hjärtat vrider sig ur sina leder och fästen i kramper

och ni kan säga vad ni vill om
fritid eller
Det Finns Viktigare Saker
som jobb och vänner och annat och Mig Själv


men vilket mig va vad vardå
det är ju detta jag har
detta, är vad jag har
detta, är vad jag har kvar

I dream of orcha wales

nu ska jag vara stark
men hör väggarna långsamt bågna under tyngden
hur allting bryts itu

och jag orkar inte
och jag kan inte
och allting blir till sand i mina händer
allting blir till sand


det blev ett halvår
men det var det finaste halvåret
med mest skratt, och mest nästantårar
med förluster, många många
men en guldmedalj, ett SM-slutspel
och en plats på tränarsidan, som var min
och nu vet jag inte
men allting, det bryts itu
som tändstickor under hela världens tyngd
bryts vi
itu

Stones taught me to fly

jag vaknar klockan kvart i fem och jag har inget täcke och vinden drar från fönstret och jag fryser
men mellan persiennernas ränder är allting i soluppgång och guld och jag önskar att jag ska minnas den sekunden
jag ska minnas den sekunden
och sekunden efter, när jag somnar om mellan blå lakan i en sömn utan dröm men med händer
den skulle jag också vilja behålla
om det nu funderar så?
det fungerar så




sen går dagen och kommer inte tillbaka
allting går, och kommer aldrig någonsin tillbaka
och för ett halvår sedan grät jag vid denna tanke
och nu står jag här och är ensam på riktigt men jag är stark och jag klarar det
och det är jag och ingen annan och jag klarar det
jag är här för en anledning
och just nu är det jag som är tränare för våra fantatiska damjuniorer
och jag ska vara stark och stolt och fixa det här
jag ska kliva ur skuggan och växa
ja
nu gör jag det

The bird when she sings

jag älskar den här kvällen
jag älskar mig själv när jag kan älska den här kvällen
faktiskt, ensam, med sex koppar kaffe, choklad, sex and the city och matlagning till bara mig själv
det är fint, när man står ut
det är fint när man står ut


det är fint att:
- gå upp en timme tidigare, göra fin frukost, sitta i soffan med täcket och läsa tidning. en torsdag.
- tvätta håret rent rent på kvällen och vakna med det fuktig mellan rena lakan, på mjuk kudde, i mjuk säng
- att göra saker för sig själv, med sig själv, och det är inte ens jobbigt


så jag älskar den här kvällen
med ljusen och stjärnorna tända är mörkret utanför så mjukt och svart
staden sover i djupaste sömn och i lägenheten bredvid bråkar de, igen
billarm tjuter och ekar över vattnet
vid strandkanten har svanarna byggt sitt bo
en granne gråter och
jag häller rent vatten över mig, i alla mina dagar
vad hjälper det mig
så säg

En kväll som den här

det är ett under att jag tog mig ur sängen idag

axlarna, underarmarna, magmusklerna, baksida lår och vader har dragit ihop sig till hårda, arga gummiband och det pirrar som sekunderna innan kramp i hela kroppen
insidan av fötterna är täckt av vattenblåsor
allting är rött, svullet, gör ont
och det är så förbannat skönt


så skönt att komma till hallen igen, så skönt att känna dofterna av svett, gummi, handbollsklister, tigerbalsam
så skönt att känna igen ljuden som ekar, så skönt med människor som vet vem man är, även om man inte känner varandra så vet man att här finns människor som ser mig, som vet vem jag är och vad jag gör

så skönt att slippa friskis och svettis, så skönt att slippa tanter i trikåer och hurtiga ledare som hoppar och skuttar och så skönt att slippa koreorgrafi, aerobics, att stå som en tönt och hoppa på stället och styrkeövningar anpassade för min lilla farmor
så skönt med skivtång
så skönt med vikter som får det att svarta för ögonen när man inte orkar mer
så skönt med kramp

så skönt med en ny säsong
så skönt att få vara handbollsspelare igen
så skönt att slippa gymkort, så skönt att slippa träningslinne i gälla färger


jag hatar motion, det är fan det värsta jag vet
jag hatar gå ned i vikt, jag hatar äta grönsaker, jag hatar prat om midjemått och fast rumpa och lår som är för tjocka
för seriöst
VEM FAN BRYR SIG
vem fan bryr sig om dina jävla midjemått
eller mina jävla midjemått också, för den delen med

nej, jag älskar elitidrott
jag älskar att prestera
jag älskar att lyfta tungt, springa snabbt, vinna mest
och så länge jag gör det så
vem fan bryr sig om tjocka lår, vem fan bryr sig så länge man vinner
eller i alla fall, så länge man försöker

Stones taught me to fly

hon gråter mot min axel
mot min axel och i den sekund hon lutar sin panna mot min arm
det är då vi är människor
aldrig så mänskliga som då

det är vad det handlar om
inte
tidiga morgnar eller
frusna händer

det är människor och det är
sekunder

som är det vackraste jag har
och som ni inte ens ser



jag älskar mig själv därför att jag älskar flugorna
för att jag kan tycka det är någotning värt att lägga energi på
för det får mig att se
sekunderna
ni alla andra glömmer


allting är ögonblick, bara det
och det är jag som har dem

hemma från rödspätte cup och fredrikshavn efter en resa på 12 timmar
min rygg gör så ont efter fyra nätter på luftmadrass, träningsvärk i armar/axlar efter massage och lägg dessutom till en knäskadad som de två sista dagarna behövt bäras i princip överallt, inklusive hemresan med färjeterminaler/båtar/göteborgs centralstation/tåg med trappor, trappor, trappor. jag har haft fantatsiskt roligt, skrattat så jag gråtit och nu vill jag bara lägg mig ner. och ligga kvar där.

jag måste skaffa en handbollsblogg. det är ju ändå ingen som hajar nåt av det. hah. eller.

ett två tre
*dör*

Corresponding shapes

min psykiska hälsa är den mest stabila jag vet;
jag drar mig inte till människor som gör mig hopplöst olycklig/kommer göra mig hopplöst olycklig/gör mig hopplöst olycklig i utbyte mot en hand, ett ord, en puss på kinden eller i pannan
en natt utan ensamhet
en morgon utan den tysta minuten mellan uppvaknandet och de släpande stegen
en minut utan mig själv
och vad offrar jag för det?
hela mig, ja just det

eller det gör jag ju inte för min psykiska hälsa är total och jag skulle aldrig försätta mig i en situation jag vet kommer sluta med ett ännu mer skramlande bröstkorg
nej då vore man ju allt bra dum

Corresponding shapes

jag önskar jag kunde skriva någonting
visst borde jag göra det?
skriva någonting?

detta är en av dessa dagar som är en av de sista
man vet inte
den den sista på vilket sätt men
jag vet att snart exploderar det (jag) och sen är allting redan så försent


det har funnit så mycket kärlek och det har funnit så mycket av det andra
jag tror på balansen, att man hatar för att älska och så vidare
men man kommer till punkter i livet där du är bara så mycket du
och jag är så mycket jag
och det är pusselbitar som aldrig vill sitta riktigt som de ska
jag vet att pressar vi tillräckligt hårt kommer våra former samsas
jag vet att det, till slut, kan bli bra
vet att det som skaver kan bli det som lyfter
och jag vet att vi aldrig kommer att försöka
för att, i vissa avseenden, som klockan halv två en lördagnatt
är du bara så mycket du
och jag, när jag vaknar, är fortfarande så mycket
jag
och det är en pussel och ett korsord och en kod och ett lås vi aldrig aldrig kan kombinera eller lösa eller överhuvudtaget förstå, ens det faktum att det finns
eller det faktum att vi står här, fortfarande


men jag går ur skuggan, ställer mig under bara himlen och jag hoppas på sol igen och jag hoppas på regn igen
jag hoppas på någonting som får en att växa
som får en att växa, ifrån detta skal
ifrån dessa fotspår

Små stjärnor

det här med
silver
pojkarna

det här med
miss
bruk

att lova att
Aldrig Mer


så bara månader senare
vara mitt i smeten
igen?
eller inte?
eller..?

när ingen bestämmer gränserna
eller när jag säger
ja
och du säger
du är för fan dum i huvet

eller är det bara sånt man får räkna med?
kantstöta
rotblöta
osv.



idag är det en månad minus en dag till mallorca, det är för fan räddningen i år
och när vi kommit hem är det inte ens tre veckor kvar i skolan
det som var det allra största blev.. något annat
inte litet, smutsigt, fult
men ändå inte fullt så
skinande?
som jag trott

däremot är jag en sån som skriver, ni vet, nu vet jag det med
och jag ska aldrig sluta och jag ska alltid vinna



det är sol ute
jag ska duscha, städa, köpa mig ett gymkort för lönen som kom igår
och jag ska springa
aldrig sluta springa

och liksom fåglarna längs takryggen
ska jag minnas och orka lämna när allting bara går åt ett håll
för vad du än säger så är det nedåt
jag har stått på denna punkt förut
skillnanden är att jag nu kommer gå härifrån

The heart has no bones so we won't break

men när hjärtat vrider sig runt sin egen axel så själva benen går ur led

eller hur var det nu
det fanns inga ben?


allting är mjukt mjukt kött, då
allting är mjukt nog, att trampa på
så jag vrider köttklumpen som en trasa, varv efter varv inuti bröstkorgen
runt runt och jag
slutar
aldrig



när vettet bara skriker nej men allting annat (hjärtat kroppen drömmen livet) piper
ja
från sitt undanskymda hörn

så jag vrider
jag fortsätter vrida

If I could open my arms

i en veckas tid trodde jag att beslutet att sluta med p-piller var det bästa i mitt liv.
den här veckan, tror jag inte det.

jag åker nån slags hormonell berg- och dalbana.
det så sådär halvkul.
mest halvkul är det för folk omkring mig.
fyfan.
hejdå.

what can i do, i am losing you

detta är ett seriöst inlägg
ogga mindre, vara mer seriös
det ska bli min grej




det är måndag, det är inlämning och här sitter jag och skriver ingenting
av olika anledningar, vissa mindre än andra



det har varit helg
jag har druckit rödvin mitt på dagen och fnittrat sönder på fin italiensk resturang
hittat ett dansgolv och akvarium i ett
gått hem ensam och tyckt att livet varit helt okej

sen har jag vaknat, åkt till lidingö, haft elitseriematch och varit ett mål ifrån poäng (igen). jag har lindat stukad fot och nypt någon i kinden. skrattat. och varit tyst.
sen har jag somnat i mjuka sängar.
och vaknat upp igen, lagat mat med mica, ätit cheesecake i soffan, kollat på melodifestivalen, american pie och kulturella program till klockan tre på natten. har pratat om det som ingen annan förstår, det där om tvåsamheten osv. som en påminnelse har vi alltid varandra.
detta är min påminnelse om att
Aldrig Mer.

så.
vaknade upp igen, ensam, och det var okej. lite tråkigt men okej. jobbade. och det var okej.
demonstrerade inte, skrek inte, käkade inte ens lite godis för att fira.
8 mars har alltid varit min finaste dag, jag förstår bara inte att ingen annan verkar veta om det?

småroligtmenganskatragiskt:
internationella kvinnodagen firas på NK genom födelsedagskalas för att barbie fyller 50
hur ironiskt är inte det
egentligen?
min arbetsplats är
som den är
livet, världen, människorna
till och med jag
är ju
som vi är



OCH
VÄRT ATT SÄGAS
är att jag var på debaser i onsdags i sällskap av nico och frida såg metronomy
och det var det tjusigaste jag sett på en scen på mkt länge
de var synkroniserade och självlysande och fantastiska
http://www.youtube.com/watch?v=sAOkZPJBPfs&feature=related



jag borde klä på mig
borde åka hem till fridhemsplan och hämta grejer och sen åka tillbaka, jag är numera bosatt i hornstull för här känner man sig inte ensam (även om man är det)



jag vet inte om man kan söka hjälp för sin fysiska träningsångest
alltså
jag skulle väldigt gärna vara ett slapparsle som bara tittade på tv hela tiden
men jag mår bara så fantastiskt dåligt
typ;
förra veckan tränade jag två gånger vilket ändå betyder två löppass och två hallpass, så det blir ju en fyra timmar i alla fall. inte mycket men borde väl vara nog så att en människokropp ska kunna fungera normalt i alla fall.
eller inte.
nu sitter jag här och har två miljoner myror under huden, vaderna drar och spänner och det känns som att de ska krampa när som helst, jag kan inte sitta still och hela kroppen bara skakar inifrån. enda sättet att hitta någotsånär lugn är att springa en timme eller två minst varannan dag. är det verkligen normalt?
jag ska amputera min kropp.
hejdå.

i am a child, just like now

du ville veta?
en översättning
allting som ryms i det ögonblick och den millimeter innan hud möter hud möter hud som i en kyss en hand eller en jävla käftsmäll
för visst är de förvillande lika, ibland


så faller vi som vågor som snö mot klipporna över gatorna över den asfalterade parkeringen
där hud möter hud möter hud blir till stoft, där hud möter asfalten och skallben blir till
stoft



så där kom urladdningen
så kan vi börja om igen


det är söndag, jag har jobbat, jag är ensam
och det är ok
det är som det ska vara
eller borde
innan det här, ni vet, vad kallar man det
beroendet
greppar
handlederna
för det gör det, åh vad det gör det
och åh vad det är allt jag vill allt jag någonsin velat ha samtidigt som
ni vet
jag vet
jag är människa, inte ett djur
jag är logisk
jag är inte
kropp
jag är allt annat än
kropp


eller

It's my own cheating heart that makes me cry

är det kropp
är det vad det är
är det kropp










nej
jag säger nej

De största av stjärnor

♥

Där själen möter kropp

det är lördag
jag har jobbbat
jag har druckit öl på sunkhak och ätit chilinötter med linda
jag har gjort lagom pinsamma saker
och mer pinsamma saker
slutar upp i ett sms med ett "..men.."
men jag vågade vara en idiot, den du.


min granne har fest
nu lyssnar de på beat it
nyss var det kooks - sea side



idag har jag lyssnat på
metronomy - on the motorway
bra

min granne har fest men jag måste verkligen sova

Love of mine

jag ska ge dig en hemlighet
min allra största
det hemligaste, jag har



och det är detta
kärleken, vet ni
det finns så fantatiskt mycket av den, den fyller alla rum och får allting att rinna över som ett badkar eller en sommarsjö efter ett veckoregn
den finns överallt, fyller upp överallt


och det är en hemlighet för på jorden finns sex miljoner människor som inte vet, som inte ser och inte hör
men det finns en som gör och det är jag
det finns en som vet, och det är jag


för jag vet, jag är den enda som vet
att alla dessa nätter
är bara en väntan på någonting annat
att alla dessa
sår
bara är en påminnelse om
varifrån vi egentligen kom
och vart vi egentligen är på väg

det finns så fantastiskt mycket kärlek i världen och jag håller den alldeles i min hand



det är natt, jag går fleminggatan uppåt, jag möter en ambulans en buss en motorcykel en gammal alkis
det är natt, och texten som kommer är

love of mine
some day you will die
but i'll be close behind
i'll follow you into the dark


och ni tror det är en slump, ni förstår ingenting ingenting ingenting för ni ser inte vad jag ser
jag vet att allting, det finns en mening
och meningen med denna natt är att stå i kontrast till
annat

De minsta av stjärnor

själva meningen med att börja klockan tolv är att ligga kvar i sängen fast man är vaken, titta på ett avsnitt sex and the city och smula med mackor och spilla kaffe på lakanen.
det är alltså inte att vakna ensam halv nio, inte kunna somna om och sedan sitta i telefonkö till bredbandbolaget för att internet inte funkar och samtidigt få ångest över att man inte diskar eller städar eller gör någonting annat värt eftersom man ändå är Ensam

jag har dessutom tappat min skåpnyckel
jag har dessutom ingen lust att gå utanför dörren idag

SPORTLOVKUL

hej alla barn nu ere barnprogram

jag har gjort kaffe till mig själv, köpt choklad med russin och mandel till mig själv och lånat en bok till mig själv. alltså är jag själv en mycket bra date idag. vi har haft det otroligt trevligt.

annat sporlovskul är att kolla igen alla bloggar man kan tänkas läsa i sin livstid. jag gillar bloggar skitmycket även om det är lite töntigt (dvs. jag är lite töntig).


och i alla fall!
jag hittade davids!
du borde läsa!
http://futurebibleheroblog.blogspot.com/

Time for sleep is now

för tredje gången den här veckan sitter jag och väntar på målaren
som, för tredje gången den här veckan, är minst tjugo minuter sen

vilket inte är något problem egentligen för jag har SPORTLOV som andra barn har SPORTLOV
dvs inget jobb, bara snöbollskrig och varm choklad
och textredigering och manusarbete och la la la
NK-källaren imorgon och i helgen, men annars
långa dagar på fik med kaffe, sällskap och text
ja tack?




och hjärtat det lilla liksom bara kramas ur som en liten använd trasa (ordval haha)

- det finns en anledning till att det sitter bakom galler
- vadå?
- m.



tiden för sömn är nu
det är ingenting att gråta över
för snart, i de svartaste av rum
i de svartaste av rum

Maybe we are the damage ones

eller så är det, precis tvärt om


i reflektionen genom fönsterglaset, mot skärmens blanka yta
jag ser de svarta taken, de täcks av mjuk blöt snö
jag ser fiskmåsarna kasta sig runt skorstenarna
jag ser fiskmåsarna och den grå himlen
jag ser de svarta taken



jag ska röra mig
jag ska röra mig vidare
såsom vilken annan stukning, blåmärke eller käftsmäll som helst;
så länge man rör sig, så länge blodet strömmar runt runt
så länge gör det mindre ont
och ju mer jag rör mig, desto snabbare går blodet runt, runt
desto mindre blir svullnanderna, desto mer tvingar man blodet vidare istället för att stanna av, levras, tvinga kroppsdelar bli svullna och blå och göra ont
så länge jag rör mig gör det inte ont
så länge jag tvingar blodet vidare, genom hjärtat och förbi, ned mot lungorna, artärerna, armarna, benen
kan det bara bli bättre
måste det bara bli bättre



http://www.youtube.com/watch?v=hJ3LlKij9RA

Come down now

tre liter gredos, tre timmars svettigt dansgolv och pommes med dipp går vi upp från tunnelbanan, klockan halv fem, vi kommer upp från tunnelbaneuppgången och den svarta himlen öppnar sig och det börjar snöa
det är fint och
det är fint


jag undrar med mig själv, ofta
jag undrar med dig ofta
men mest undrar jag väl
vad i helvete
överhuvudtaget?
typ?
alls?


det är fint med film och frukostsällskap och avocadomacka
det är fint, det där med människor, mjuka sängar, vita lakan
det är ju så förbannat fint och ändå, mina händer
de är så kalla

The district sleeps alone tonight

och jag undrar
vad gör du nu
vem vaknar du upp med nu

vad jag än säger, det blir fel
så detta är vad som finns:
det är kväll, det är kallt, luften är vit tunn rök från min mun
jag är ensam, jag springer, jag springer mig till blodsmak i munnen
tills ingen känsel finns kvar
tills fingrarna börjar bli blå
jag springer mig bort från allt
när jag springer är det bara det som är verkligt, att springa snabbare, längre, orka mer
så det är vad jag gör
jag springer
ikväll springer jag
det är kväll, det är kallt, asfalten är frusen i tusen gnistrande kristaller
jag springer min insida blodig, jag springer mig genom alla mörker





det jag inte kan förstå är villkoren för saker
att det som var (faktiskt) världens naturligaste grej bara för en vecka sen nu ligger mil ifrån mina kalla händer
jag gillar Världens Naturligaste Grej
jag behöver Världens Naturligaste Grej

ni vet, när människor faktiskt blir en del av ens vardag
det är fint
och det efteråt känns underligt


framför allt handlar det väl inte om ensamma nätter eller en hand att hålla, alls
det handlar om människor, att lita på
en vardag, ett "hej", någonting annat
allting som är så förbannat vanligt
allting som är så förbannat Allt
och jag förstår inte hur man måste välja bort det, nej det gör jag inte


jag har lyssnat på postal service tusen gånger bara idag
när väggarna hukar sig och magen vrider insidan
det finns en lättnad i de lyckliga sluten

och allting som inte är ett lyckligt slut
är inte heller ett slut


så kommer det också en sekund, en tiondel, kanske inte ens det
men jag ser och du ser och jag vet och du vet
och just i en millimeter av tid så är allting
rent
i bara det ögonblicket är det just vad som räknas
en blick för en blicks skull, ingenting annat
inga sömnlösa nätter, inga vridande händer, ingen ångest, ingen ensamhet, ingen påtvingad tvåsamhet
men en millimeter av tid där vi någonstans möts


imorgon är det fredag, jag vet inte hur jag ska hantera det
men det blir tjejhelg, det finns inga människor jag behöver mer eller uppskattar lika mycket som mina tjejkompisar vilket låter töntigt men det finns inte en karl i världen som skulle få mig att offra en millimeter av er. det handlar om gredosfylla, att somna skavfötters, att prommenera tills fötterna domnar, att snålfika sig igenom alla grå dagar, att jag vet att ni alltid är där, nu och som alla andra gånger jag hamnat i den här situationen, vet att ni är där, på tåget vid femte dörren, i andra änden av telefonlinjen, bara en knapptryckning från någon som klappar min kind utan att påpeka vilken jävla idiot jag är ibland. det är så fint. jag är så tacksam för det.

men så är det fredag imorgon, och jag hatar det här





vaknade till känslan av att ha gråtit sig genom natten
vilket jag inte har
inte ens lite
så jag undrar hur det kommer sig

Everything looks perfect from far away

jag vet att ni kan skratta åt mig nu
det är okej, ni får göra det
men jag vet jag vet

att efter allt det här, om en vecka eller två eller en månad eller till sommaren eller om ett år
när allt detta är över, när det slutar svida så förbannat i bröstet och myrorna under huden lugnat sig, då
då vet jag att det kommer finnas någon som tycker att jag är okej
värd någonting
värd någonting, alls

jag vet att det kommer, jag vet att det kommer finnas människor som ser mig då
jag vet att allting slutar lyckligt
jag vet att jag slutar lycklig


så allting är okej
lyssnar på postal service - such great heights på repeat, vaknar till sol över parketten och till fantastiska, fantastiska människor


och hjärtat är så mjukt vännen, så mjukt och böjligt och utan ben
ingenting som kan gå sönder där inte så det är okej
jag är dessutom van

och det är okej
för jag tror på lyckliga slut
och är det inte lyckligt,
är det inte heller ett slut



och vet du vad
ur alla spickor skall det springa rosor
och ju fler sprickor jag får
desto fler rosor skall springa ur såren

Stjärnor så små

detta kan jag skriva av den anledning att du inte minns
och kanske än mer, inte bryr dig


men jag vet en natt innan vintern och jag vet dina händer om mina kinder vilade där
jag vet du sa
jag önskar att jag kunde


och det är det enda du gett mig
det enda
och jag behöver mer

det är en enkel ekvation

det är så mycket med dig som gör mig så matt så matt



men hur ska man få ihop matematiken
ska man då räkna samma allt, dividera och hoppas att det till slut hamnar på plus?
eller är det bäst att ligga på konstant noll?


jag har alltid varit en som sagt ja till alternativ ett
men sen har det ju alltid gått som det gjort också

---

med en liten lapp i handen och skakiga knän

skrivet med spretig handstil

ROGER

25/5

25/6

dep. betald

i deras bokningkalender står jag inlagd som

NATHALIE EK

STORA ROSOR ÖVERARM

så tjena

stora rosor överarm är jag från och med 25 maj

It's always worth it

sedan juli 2007 har jag haft ett konto som heter SPARA
det är inte sant
det är inte mina SPARpengar
det finns ingenting där att SPARA
men det heter så, för talar man om saker högt är de inte längre sanna


på mitt konto som heter SPARA finns det 14 000 kronor
jag har sparat i ett och ett halvt år
idag tar jag 500 av dem, går till swahili bobs och bokar mig en tid
och i juni, efter 14 timmar under tatueringsnålen blommar mina armar

ur alla sprickor, ska det springa rosor
alla sprickor, alla hål, alla så jävla infekterade ärr längs fjortonåringens underarmar
ska målas i de vackraste färger
till och med de fulaste barnen, till och med de svartaste tonåringarna
vi får blomma, vi också

de allra minsta av stjärnor

ni vet
när man vet
att allting
bara en dag, alldeles snart
kommer att falla rakt ned i skallen på en
och jag kommer bli så platt och så jävla ensam, igen
och det kommer inte röra dig i ryggen


allting skriker bara
spring
men jag tror jag klivit i kvicksand

Pausunderhållning

insikt:

min psykiska hälsa står i direkt relation till mitt gymkort
som jag nu inte har
men vad kan man betala för en någorlunda normal skalle
frågan är om mitt vett egentligen är värt ett 700-kronorskort på SATS
eller så fortsätter jag bara vara psykiskt instabil
det är ju i alla fall spännande

You sleep like small stars fly back home

det här är inte okej
det här är inte okej
det finns ingenting jag kan säga, finns inget håll jag kan dra åt utan att allting faller
jag har satt mig själv i en sån jävla sax
det är inte okej men vad fan ska jag göra åt det



jag ska städa, jag ska diska, jag gå till återvinningen och sortera mina plastflaskor och aliminuimburkar och jag ska panta flaskor och jag ska göra vad fan som helst som får dessa myror ur kroppen för jag är inte den här tjejen, den här tjejen är inte jag, JAG ÄR INTE SÅN HÄR
så nu snör jag på mina löparskor och springer kungsholmen runt, 12 kilometer att ställa allting åt rätt håll igen
för jag känner inte igen det här, den här utsikten



det här är en kväll då du ska fråga
vad dessa tecken säger
och det här är en kväll då jag ska säga
ingenting
men det är ju inte sant

jag skulle skriva någonting
jag skulle skriva någonting, om vad som verkligen betyder


att jag kan kliva ut på planen med tolv spelare, måste vara den yngsta tränaren i elitserien någonsin, att jag kan göra mitt jobb, att jag kan göra det bra
att vi är så nära att vinna den första matchen för säsongen, den första vinsten på fyra månader men faller igenom de tre sista minutera, som ganska många gånger förr
men tanken ändå, att det hade kunnat vara jag som fått vara med och dela det, det känns som ett bevis på någonting

att till och med en kvinna från polisen (handbollsklubben, inte.. polisen.. nivet. jaja.) som sitter på läktaren kommer fram till mig efter matchen och tackar för att jag coachar så bra
vilket är helt sant och jag skämtar inte ens


det finns så många som säger att man är dum som gör det, att det finns bättre saker att göra tidiga helgmorgnar och sena vardagskvällar fem gånger i veckan
"du får ju inte ens betalt"
då vet ni fan inte vad det är som är "att få betalt"
då har ni aldrig sett hur det kan gnistra till i ögonen på de kaxiga femtonåringarna när man berömmer dem, klappar om dem efter match, plåstrar om deras småsår
när man verkligen når en annan människa, under alla skal, för en tiondels sekund, det som gnistrar till i ögonen, då
det har ni inte sett och därför förstår ni inte varför det är värt det
men jag vet

You sleep like small stars fly back home

st göransgatan halv tre en lördagnatt och
koltrastarna i träden, de
sjunger

You sleep like small stars fly back home

man får ju lite av det man förtjänar, antar jag
men det är helt ok
på vissa vis är jag rätt nöjd över att ligga kvar i sängen en torsdag, dricka te och läsa bok och vänta på ett illamående som faktiskt inte verkar komma idag
jag har även hunnit plöja hela andra säsongen av sex and the city, frågan är verkligen hur mitt liv skulle se ut just nu utan lucellas fina box

men, det här är ju faktiskt lite roligt;
var på fyraårsfika hos kusin och kusinbarn i måndags
dagen efter har fem av gästerna fått vinterkräksjukan och jag sitter är känner mig jävligt nöjd över att vara frisk
så igår sitter vi på friskvårdsdagen (som var bäst, bilder på oss som försöker dansa magdans kommer, alternativt en synkroniserad uppvisning lördag natt @ kolingsborg) och spelar TP och jag reser mig upp, gastar
JAG HAR FÅTT KRÄKSJUKA JAG MÅSTE GÅ HEM
och springer därifrån

tur för SL att jag lyckades knipa ihop min stackars käft för väl hemma har jag kräkts mer än vad som möjligt kan rymmas i en människokropp. jag måste seriöst börja fundera på att tugga min mat bättre.
too much information.
så nu byter vi ämne!

idag mår jag i alla fall bättre och jag är ledig i fyra långa dagar, på lördag coachar jag min första egna match få FA-nivå
elitmatch ikväll mot rimbo som är sjukt viktig, men att smitta hela laget med kräksjuka är ingen hit så jag isoleras i hornstull med snäll mamma och hyrfilm.



kort sagt, livet är okej även om det innehåller en och en annan spya
ehe


det här blev inte helt meningsfullt
jag är inte helt meningsfullt
men jag ligger kvar i sängen en torsdag och utanför faller snön uppåt
vilket är helt sant för det snöar alltid uppåt utanför mitt fönster
det är någonting med vindarna, att bo i V-formade hus, med grannenmittemots fönster på armlängds avstånd från mitt, det är någonting med vindarna
som får snön utanför mitt fönster att falla uppåt

It's my own cheating heart that makes me cry

jag har två olika lägen och ingenting däremellan
den förbannade frågan är väl bara vilket som är närmast sanningen
för som alltid fattar man ingenting innan det är för sent
kommer stå där sen med allting skramlade innanför bröstkorgen till slut, som vanligt
jag förlorar alltid
jag förlorar alltid

och då, den förbannade frågan igen
om det är bäst att göra det på egen hand
eller stå där som en jävla hundvalp tills någon orkar sparka en åt sidan?
och, å andra sidan igen, är jag en sån förbannad expert på att driva folk till avslut


23 timmar 59 minuter och typ 58 sekunder om dygnet går allting bra, jag vet precis vad jag vill, vet precis vad jag är ute efter och har total kontroll över allt allt allt
så finns där två sekunder av någonting annat
och det är vad som skaver

You sleep like small stars fly back home

kom med tidiga tåget igår
tidiga tåget betyder igen semi-off,
och definitivt ingen SM-final
tidiga tåget betyder tomma lägenheten, disken, allt det andra


det känns så sjukt bittert att allting kan avgöras på två minuter, med tre mål, och sen är det slut

så vi åker hem med tre förluster, noll poäng, och utan finalbiljett
Hellton som är rankade som Sveriges topp typ 10 går vidare till semi-off är vi två minuter från att vinna mot
Skuru som går vidare till steg 5 (dvs topp 8 i Sverige) spelar vi en halvlek lika mot
det är helt sjukt vad marginalerna är små på den här nivån

det handlar ju bara om idrott, trots allt, men jag älskar att den kan få oss att skratta, gråta och allt däremellan
under en match på bara 2 x 25 minuter hinner man gå igenom varenda liten känsla som finns i en människokropp, och jag tycker att det är förbannat häftigt att det enda det egentligen handlar om är en jävla boll och ett jävla mål
men så får man ta sånt här också
vårt sista USM
går oss ur händerna med tre mål i ryggen



men så finns det ju annat också
att jag tycker förbannat mycket om de här tjejerna
att de är de mest fantastiska fjortonfemtonsextonsjuttonåringarna jag träffat
att det finns mycket annat också


nu är det februari
på lördag står jag som ensam tränare för första gången på match
tjipp

It was always worth it

jag tänker på silverpojkarna
vet att jag inte borde
men jag tänker på silverpojkarna

det är kanske en helg med te och bok jag önskade mig
eller sprit och dans
eller vita lakan
eller något annat


men så går tåget mot göteborg om två timmar, jag måste duscha och packa och göra mat och diska och tända julstjärnan så jag har nåt att komma hem till
allting är tvättat och ihopvikt och fint och jag ska iväg på SM nu, sverigeeliten och jag vilket på något vis är ett skämt
och på något vis precis som det ska vara

så tjarå stockholm, nu åker jag på ungdoms-SM steg 4 i partille, vi bor på fint hotell och har välstrukna ledartröjor
vi sträcker på ryggen



från och med ikväll är jag den yngsta tränaren på plats i USM
jag är även med i den enda kvinnliga ledarstaben i sverigeeliten
tjipp, nu ska jag packa
tänk på oss i göteborg och hoppas på en plats bland sveriges 16 bästa
ses på måndag suckers
puss

Silverpojkarna

det är;
som att leka kurragömma som gällde det livet
och inte förstå, att det är precis vad det gör
förrän det är för sent

It's my own cheating heart that makes me cry

vilket är töntigt men alltid lika sant
sen när blev jag en sån tjej
va?


jag lider av permanent hjärnskada
detta är inte mitt fel
jag lider av permanent hjärnskada och tror det är ett virus som sprider sig och delar sig och suger ut allt allt


jag tror inte det är värt det
förstår du
jag tror inte det är värt det


eller så tror jag det är värt det men vill så gärna skrika fuck you man gör inte hur som helst mot andra och allra minst mot mig för jag tar ingen skit jag ska inte ta nån skit NU LOVAR JAG jag ska inte ta nån skit

så står man där ändå som en liten fjortonåring och ler som hade varenda hjärncell liksom runnit ut i skummande floder genom öronen som blir rosa och röda och pinsamt varma

jag skulle så gärna vilja skrika fuck you
men allt som ryms är ett litet
pip



klockan är över tolv vilket gör tisdagen till onsdag
och jag vet inte om du får möblera om mig som en vardagsrumssoffa eller en stol som finns där för syns skull eller ifall det kommer en extra gäst
jag tror inte det men, jag vet inte
jag vet inte för jag beteer mig sannerligen som en lampa eller ful blomvas eller någonting annat man kan plocka fram ur skåpen för att sedan stoppa tillbaka där igen utan en tanke på ånger

och mitt botemedel är som alltid
får du skit, ge tio gånger tillbaka
vilket inte är intelligent
eller hälsosamt
eller bra, för någon part
men, jag får allt som oftast sista ordet
allt jag begär är sista ordet
och att slippa vara en ful blomstervas längst in i skåpet

There is a light that never goes out

det är lördag, klockan är halv ett, på ace är det födelsedagskalas och jag och johline har ätit tacos och kollat på tjejfilm och jag är inte full men lagom glad
lagom, det är inte ofta jag har den balansen
den du



mitt liv mest intensiva taxiresa för en utgång där vi tappade bort linn två gånger och den sista for ever and ever och hela morgonen har jag hängt i telefonkö till maria pol vilket också är roligt
men, då, vaknade i min soffa
man ska inte sova i min soffa
så nu vet ni det

jag hade sjukt kul trots att det (som alltid) slutade med mig ensam på dansgolvet. jag som lovat! nästa gång, kanske.
men tumregeln är att aldrig gå hem innan man har hört love will tear us apart (från början transmission men det kravet pallar inte det här skralliga landet) och det fick jag göra innan jag välte i mina skapliga skor, trillade in i fria och micaela och pommes med grillkrydda och nattsällskap.
jag har lärt mig att inte välta ut ett helt glas vatten över baren om man vill beställa öl.
jag har lärt mig att inte skrevdansa med folk man inte känner. typ som ens vänners stackars vänner. antagligen borde man inte skrevdansa alls. men då skulle man ju ha så mycket mindre att skämmas över också.


det är det lilla alltså
det är det lilla som är så förbannat förbannat smått att man kanske missar det om man inte plockar med sig förstoringsglas
men det är det lilla, det allra minsta, som är det allra finaste
den alla minsta ficklampan innanför bröstbenet
men som också, lyser klarast av allt
och jag undrar om det kanske är värt det

Don't call the police

så här är det
efter fem kilometer i snö och slask och minusgrader och frusna fingrar och lungor som sprängs så
så här är det

fuck allt det här, fuck alla som försöker rasera, fuck allting som inte får en att må bra
för det här, det får mig att må bra
så fuck allting annat, jag ska fanemig fixa det här, hur det än går, det här är min plats och sen får de gaffla på hur mycket de vill om juniorserier och damlag och åldersklasser och tränarbehörighet
fuck allting utom det här; jag går ut på planen, jag styr en träning på elitnivå och jag gör det förbannat bra och jag gör det dessutom helt utan hjälp från någon annan
jag vet att jag gör det bättre än de flesta
då är det värt det

så nu vet jag var jag står i alla fall, den här veckan har varit upp och ned för jag har inte vetat hur jag vill göra. men nu vet jag det så nu är det lungt. bra. eller, det kommer bli bra. jag kommer det.


idag har jag varit på junibacken med tuva och sett pippiteater (jag skrattade så jag grät, vilket ingen annan gjorde) och ätit pannkakor. jag har även fått sjuka elva tusen helt apropå ingenting in på kontot. resulterade i stor, stor påse hem från solo. men har man umgåtts hela dagen med barn som luktar fis (OBS INTE TUVA HON ÄR BÄST MEN ANDRA UNGAR? USCH) så är man värd det.
dusch, lucella med lilltån, öl och dans.
det här blir en bra kväll. eller i alla fall snygg.

puss

Jaga skuggor

så går allting i cirklar men inte stannar någon till för det
sov i elva timmar och försov mig


allting snurrar och jag vet inte ens om vilket håll
om tre timmar går jag ut på golvet, själv, min andra egna träning och jag gör mitt jobb bättre än någon annan, går ut på golvet om tre timmar och vet att varje timme kan vara den sista sista sista

jag vet bara inte, hur långt ska man sträcka sig efter nåt man ändå kanske aldrig kommer att få greppa


lägenheten ser ut som skit och jag vill bara härifrån
kanske rymmer till hornstull
till någonting annat, i alla fall

Så går vi runt i cirklar

och allt jag rör faller som korthus som korthus som korthus


jag känner igen den här situationen, vad de säger, hur det låter och vad de egentligen menar
jag satt där för fyra år och sju månader sen också
och det var precis innan allting föll



jag fick två månader i någonting som skulle vara eliten
efter sju år fick jag platsen högt upp men fan vad jag kämpat för den
och nu, två månader sedan, fallar allting mellan mina fingrar som korthus i vinden
det är så förbannat jävla orättvis, livet
man borde vänja sig men tror att det är annorlunda, bara just den här gången
livet är så överjävligt ibland och hjärtat går så i bitar av att veta vad som händer
och jag trodde att det kanske var min stund nu, att det äntligen var det
så faller allting, som korthus


jag vet inte vad jag ska svara
vad ska jag svara?
gick hem och det snöar och jag vet inte vad jag ska svara

jag har känslan av att det här kan vara det sista
och att jag inte kommer så sova inatt



och vad man än säger,
det finns så mycket kärlek
det är så
man kommer aldrig så nära som då, jag vet att vi kastar boll, jag vet att allt är en lek, men det är en lek som gett mig de allra största och de allra viktigaste och de allra tyngsta stunderna i mitt liv. och de allra närmsta relationerna. ni kan tänka er själva, i flera flera år lever man tillsammans, man brottas och slåss och kramas och misslyckas och vinner och förlorar och allting gör man tillsammans. det finns ingen jag litar så mycket på som mina vänner jag hittat där, finns inga människor som känner mig bättre eller som bättre vet hur jag fungerar, för man har redan sett alla sidor av varandra. finns inga man kan slå lika hårt, skrika lika högt åt för man vet var man har varandra, att man står fast som ett jävla berg vid deras sida hur det än blåser.
och att se det falla, det är vad som gör så jävla ont. och jag kommer grina som en jävla unge precis som jag gjorde den där gången för fyra och ett halvt år sedan, det som är min största kärlek och min största sorg i ett och samma minne. och historien tar aldrig slut för nu står vi här igen och jag fick inte ens chansen, jag fick inte ens chansen att visa att jag duger på den här nivån. jag fick aldrig chansen att bevisa att jag hör hemma i elitserien och nu, om bara månader, är det för sent.

Dagens visa

vi kör övergångar på ena planhalvan, F tappar bollen varpå både jag och Emma tycker att vi är superengagerade och snälla tränare och langar in en ny boll bara det att vi gör det exakt samtidigt och F är inte berädd.
hon får en i ansiktet och en på kinden, på samma gång
det är så vi gör med våra spelare i Bolton
sen skrattar vi så vi gråter åt det, dessutom


det här är inte kul för er att läsa
men det är så livet är, typ

Go square go

det är söndag, finns det en kväll jag hatar mest är det söndag för den brukar alltid bli så förbannat Söndag
och söndag är min favoritdag på hela veckan men just nätterna, nej
så ikväll, jag ska snart ta bussen hem över västerbron, tända mina hundra värmeljus och julstjärnan och göra ryskt te
tänker man att det är bra så är det bra
tänker man att det är bra så är det bra
osv osv
i hundra upprepningar tills
Det är bra.


det konstiga är att det här var min jobbhelg och ändå den bästa på rätt länge, har ätit chips och kollat på let's dance och snackat skit i johlines 1800-talssoffa
har jobbat och det har varit okej, till och med
kom hem till taikonläget i hornstullslägenheten, improviserat sextioårskalas med kirurgsallad och luftmadrass
flydde dock längs blåa linjen, alltid lika otippat men med andra kvaliteter
som man säger
det var som en kul dag
eller ni vet
det är det lilla lilla man får lägga vikt vid
och allt det andra, man får lov att slänga bort


det finns saker, som smälter i mina händer
på alla vis som finns


jag måste styra upp min sommar, brevet från kyrkogården hänger på kylskåpet och ska vara inne om en vecka
vi styr upp gemensam samkväm typ ådran eller skarrig camping? säg när du har semester så fixar jag. puss.

Tell it like you still believe

så här då


how can someone inconsistent mess up so consistently



jag vet inte vad någonting betyder men det här då;
Någonting
och det räcker
ni vet?

för antingen är det Ja eller Nej men knappast någonting däremellan
och med tanke på hur mitt känslomässiga läge pedlat de senaste månaderna, ibland i intervaller om bara dagar och som allra längst typ en vecka, kommer det antagligen att se annorlunda om bara en månad från nu

men tänker man
en månad sedan, okej, det kanske inte var mycket annorlunda men om jag då tänkte en månad framåt skulle jag inte gissat att vi var tillbaka på den här rutan som inte är ens en etta utan mer som ett
minus trehundra
det trodde jag inte, okej
men på vägen hit har det ju, faktiskt, gått både uppåt (vilket var fint) och nedåt (vilket var mer väntat)
och för en månad till sen faktiskt exakt
stod på en pendeltågsstation, halsade ur en vinflaska och sa
hem till dig, jag har inte städat på två veckor
vilket kanske förändrade allt, eller så gjorde det inte det
jag trodde kanske det med stoltheten, vad den värmer
för vissa

inte för mig



så, vi säger en månad från nu
jag lovar mig själv, att visst fan är nätterna lika ensamma för det

do you feel

detta är en absurd situation



jag står i ett omklädningsrum med tolv sextonååringar liggande och spretande på golvet. de gör x-et i intervaller, vilket är att ligga på sidan, ta stöd med ena underarmen och fotens sida och sedan spänna upp kroppen och spreta vilt med andra armen och benet, som ett x alltså.
i alla fall så ligger de där och spretar och skriksjunger till olas nathalie.
dvs
DO YOU FEEL
LIKE I FEEL
NATHALIIE
NATHALIIE




detta är då mitt jobb, detta är vad jag gör
det är ok

It was always worth it

och som i en efterverkning av allt detta;
det fungerar inte, att vara en blöt vante som kastas fram och tillbaka
för det är inte värt det, det är aldrig värt det, att offra en millimeter av sig själv för någon annan

för hur det än är, till slut står man där
och bara är så jävla fucked och alla skrattar

Jaga skuggor

jag kanske ska skriva någonting som någon förstår?
jag ska skriva någonting som någon förstår


igår fikade jag med linda och mica på string
och jag vet ju att hon jobbar där för jag har sett henne där förut
såg henne på en tusendels sekund och vände i dörren
men det är ju annorlunda nu, vi är ju äldre, han är ju längre bort (för vissa av oss)

och allt hade väl varit okej om hon inte känt igen mig
men det gjorde hon ju
stannade mitt i en rörelse i det öppna köket och bara stirrade på mig, i flera minuter

vi har aldrig träffats, vi har aldrig pratat med varandra och ändå känner hon igen mig, jag vet inte hur
allt var över ett år sen men ändå inte, det var den sommaren som fick mig sluta lita på människor (dvs män) och se ner på människor som gör det (dvs kvinnor)
och, i en slags efterverkning av insikten i hur jävliga människor verkligen är, inte se något fel i att behandla andra människor (män) som skit
för
Det är så det är.
punkt


och jag gör det fortfarande och jag kan inte sluta och när jag tänker på det så har jag inte haft en fungerande relation efter något av det här, inte ens lite
så det är vad man har att förlora, alltså


men hon kände igen mig i alla fall och hon stirrade på mig i minut efter minut och jag undrar lite vad hon tänkte, hur känns det att se den människa som haft ett förhållande med den man själv älskar i flera år? samtidigt? när alla som förlorade var hon och jag och alla som vann var han, ändå

mica skrattade åt mig senast förra veckan när jag sa
"jag tror han har flickvän"
som en anledning att sluta intressera sig för någon och hon säger
"du tror alltid det"
och det gör jag alltid

Uppåtsång

att aldrig försätta sig i situationer med människor som redan minst en gång klivit på stackars hjärtat så det knakat i bitar som en pepparkaka
det är därför
det är därför, detta säger mer om dig än om mig, mer om ditt sätt att stampa än mitt sätt att välja

vilket inte ens är sant
men plötsligt är det jag som sitter i den där situationen igen och det var länge sen och det är
trevligt?
ni vet
inte som att jag valt, inte som att allting (faktiskt) såg annorlunda ut för bara timmar sen
men visst vill man väl ha det man inte når
vilket är en regel som även gäller för andra

men tänka mindre, göra mer
önskar jag vore arton vilket kanske inte verkar länge sen men är ändå de åren som gjort den allra största skillnaden
men; tänka mindre, göra mer, som en artonåring utan koll på sina egna känslor
det blir mer spännande så
hellre skratta och gråta än ingetdera, ni vet


minneslapp:
- jag ska aldrig mer fika på string iklädd päls
- något mer men det har jag glömt

Some will say that you won't find love that way

att leta bland skärvorna


att tämja en tiger, att dräpa ett lejon
att bryta upp en mussla och finna ett gruskorn däri

eller en bröstkorg med ett hjärta stort som ett russin



allting, faller och bryts
faller och bryts som vågor mot en klippa

I thought you'd ask me not to leave

det här med nätter, händer, tungor
det här med morgonen genom persiennerna och skynkliga lakan
där finns en skillnad, vet du
där finns en skillnad
för natt blir bara natt, kropp blir bara kropp men det är morgonen
det är morgonen



jag önskar jag hade en hårdare hand som bara kunde örfila upp mig i såna här tillfällen, jag skulle verkligen behöva det
man är bara människa men ni vet vad de säger, om dikten

januari

kommer hem med förkylning, sittsvårigheter, huvudvärk och ryggont
har sovit på luftmadrass i skolsal, umgåtts konstant med 18 tonårsbrudar som kan blåsa skallen av vem som helst med sitt tjatter
de skriker, svär, slåss och brottas men är förbannat mysiga och jag gillar dem som fan
det finns mycket kärlek också, det gör ju det
och så plockade vi hem ett B-guld också och fick vinna finalen med 12-6 medan andra lagets tränare (självklart, manlig man runt 30 med arg röst) blir blekare och blekare och börjar närma sig falsett


för hur det än är, jag får stå sida vid sida med en av stans absolut bästa tränare
och vi är de enda kvinnliga tränarna i elitserien och SM steg 4, dvs topp 32 i sverige
på 32 jävla lag som ska vara bäst i sverige finns det alltså en enda stab kvinnliga tränare
och det är vi
och vi plockar fanemig guld så up yours suckers


jag kan inte ens samla orden nog men jag vet vad de talar om
vi kliver ut på planen
detta är vad jag gjort i sju år
sju år
detta är vad jag kan, detta är vad jag gör
det finns ingen som kan påstå något annat
jag sitter på fler utbildningar än nån annan 20-åring
jag är medtränare till ett av stockholm tio bästa lag
jag är, helt enkelt, jävligt grym

så ändå
vi kliver ut på planen
detta är vårat jobb, detta är vad vi gör
så ändå, alltid, varenda gång
en enda blick
ett enda leende
det är domare, det är publiken, det är motståndarlagets tränare
"inte fan kan man förlora mot ett lag som tränas av brudar"
för vissa spelar det ingen roll hur rak mig rygg är
men fyfan vad ni kommer ångra det här, sen

My head, my heart, my mind, my wing

i tre dagar har jag bara lyssnat på
http://www.youtube.com/watch?v=hqNSd-x1yEs
fast utan skarrig video och svinhögt ska det vara


jag samlar ihop mig
mina saker som ligger överallt
jag har bott i den här lägenheten mer än två veckor och ekande tomma lilla hjärtat värker vid tanken på ensam sömn
det luktar så mycket jul här med stans vackraste gran som kröker nacken vid treochenhalvmeterstaket och allt är så fint
har legat i mjuka soffan med mjuka kuddar i två veckor och läst och luktar på granen och druckit te och ätit apelsiner
har gått barfota över golvvärme, har fått lagad mat på fasta tider varje dag
mamma hon klappar mig gärna på håret
jag blir gärna klappad på
och nu känns lägenheten på andra sidan bron så långt bort så långt långt bort
hur gammal jag än blir är jag alltid för liten
jag är alltid för liten, alltid i för stora skor, alltid ledsen att lämnas ensam
som sköljes inte ränderna ur
men gjorde de det
vore de inte heller ränder


imorgon åker jag till jönköping och hallbybollen med FA.
min sista lovvecka och det jag ska göra är att ställa väckarklockan, tvinga trötta sextonåringar ut på joggingtur, linda stukade fötter, tejpa hårspännen och spänna hårsnoddar. inte typ sova, inte typ läsa eller skriva, inte typ fika eller dricka öl eller somna på någon soffa eller i någons knä. det känns tungt och ändå inte. jobb är jobb och jag kan bättre än någon annan. men jag hade behövt en natt på en soffa. en liten en.


jag önskar mig nätter att skriva mig igenom
jag önskar mig nätter att vara vaken i
med en anledning
jag önskar mig en anledning att välja bort sömn

jag önskar att jag kunde skriva dikt
jag önskar att jag skrev allt det som fanns inuti
jag önskar mig, ett hjärta bakom galler

It was always worth it 2.0

det finns kärlek, vet ni det, det finns det, ändå


så igår var den sista kvällen och den första natten, vi möts i vårberg och äter fetaost (lite av årets tema) och dricker skumpa och har vårt eget dansgolv och är som vi alltid är.
en öppen bar går ju inte att lita på och nivån vart därefter, vi tar tunnelbanan till centralen, går drottninggatan, klättrar över bänkar, faller platt och hoppar högt.
vi hittar hem till strindberg, tar hissen en extra våning, blir avprickade av seriös man som satt lakan över dörren som spöklig entré.
den öppna baren är det extremt öppna tältbordet med smuggelvodka och tequila. saltet var stulet men det går lika bra med chips. vi blandar med kalasjuice i plastglas.
vi dansar och vi ramlar (vissa) och vi ramlar igen (vissa, igen).
på balkongen fem våningar över drottninggatan är det svindel och trångt och jag såg inte en enda raket men det beror ju på vart man tittar, såklart.
jag bryter min rumpa i ett dödsföraktande dancemove gone wrong, halkar på dansgolvet, landat sådär halvbra, glider över golvet och in under DJ-båset. men det är lungt. jag har självdistans. hm.
så dansar vi och svettas vi och kramas vi och pussas vi och ramlar runt och känner någon i varje rum och det är fint. så spiller vi och trillar vi och sitter i trapphuset och tänder krockar och jag vet inte hur för jag minns inte.
men det är fint.
vaknar med morgonsol och smink och glitter och hår och lösögonfransar överallt, haltar mig och min trasiga bakdel över ett öde torg och med tunnelbana direkt till mica med kebabpizza. sju avsnitt det okända med spöken och läskiga saker, halvsova och garva så jävla elakt åt allt som bara vi kan.
så vallar vi flocken på bakisbio med benen uppslängda över sätet framför och halsduken virad tusen varv.
och vet ni vad, jag kollar mobilen fler gånger än lovligt, jag gör det och det är helt okej.

och vi kan säga; det blev fint, jag älskar er, om ett år är vi i thailand. puss.