vad jag än säger, det blir fel
så detta är vad som finns:
det är kväll, det är kallt, luften är vit tunn rök från min mun
jag är ensam, jag springer, jag springer mig till blodsmak i munnen
tills ingen känsel finns kvar
tills fingrarna börjar bli blå
jag springer mig bort från allt
när jag springer är det bara det som är verkligt, att springa snabbare, längre, orka mer
så det är vad jag gör
jag springer
ikväll springer jag
det är kväll, det är kallt, asfalten är frusen i tusen gnistrande kristaller
jag springer min insida blodig, jag springer mig genom alla mörker





det jag inte kan förstå är villkoren för saker
att det som var (faktiskt) världens naturligaste grej bara för en vecka sen nu ligger mil ifrån mina kalla händer
jag gillar Världens Naturligaste Grej
jag behöver Världens Naturligaste Grej

ni vet, när människor faktiskt blir en del av ens vardag
det är fint
och det efteråt känns underligt


framför allt handlar det väl inte om ensamma nätter eller en hand att hålla, alls
det handlar om människor, att lita på
en vardag, ett "hej", någonting annat
allting som är så förbannat vanligt
allting som är så förbannat Allt
och jag förstår inte hur man måste välja bort det, nej det gör jag inte


jag har lyssnat på postal service tusen gånger bara idag
när väggarna hukar sig och magen vrider insidan
det finns en lättnad i de lyckliga sluten

och allting som inte är ett lyckligt slut
är inte heller ett slut


så kommer det också en sekund, en tiondel, kanske inte ens det
men jag ser och du ser och jag vet och du vet
och just i en millimeter av tid så är allting
rent
i bara det ögonblicket är det just vad som räknas
en blick för en blicks skull, ingenting annat
inga sömnlösa nätter, inga vridande händer, ingen ångest, ingen ensamhet, ingen påtvingad tvåsamhet
men en millimeter av tid där vi någonstans möts


imorgon är det fredag, jag vet inte hur jag ska hantera det
men det blir tjejhelg, det finns inga människor jag behöver mer eller uppskattar lika mycket som mina tjejkompisar vilket låter töntigt men det finns inte en karl i världen som skulle få mig att offra en millimeter av er. det handlar om gredosfylla, att somna skavfötters, att prommenera tills fötterna domnar, att snålfika sig igenom alla grå dagar, att jag vet att ni alltid är där, nu och som alla andra gånger jag hamnat i den här situationen, vet att ni är där, på tåget vid femte dörren, i andra änden av telefonlinjen, bara en knapptryckning från någon som klappar min kind utan att påpeka vilken jävla idiot jag är ibland. det är så fint. jag är så tacksam för det.

men så är det fredag imorgon, och jag hatar det här





vaknade till känslan av att ha gråtit sig genom natten
vilket jag inte har
inte ens lite
så jag undrar hur det kommer sig