tear us apart

jag vet inte vad klockan är men det är en säng, med skrynkliga lakan

vita, inte smutsiga, för en gångs skull





do you cry out in your sleep?

all my failings exposedt

here's a taste in my mouth

as desperation takes hold





den andra versionen, du vet, skramligare, med mer diskant, en annan basgång





vet inte om jag lever mitt livs största misstag

antagligen gör jag det







nästa dag grinar jag på jobbet till love song men vad spelar det för roll

Stenar lärde mig

det är ett underligt liv det här


sitter i soffan med datorn i knät, klockan är över sju och det är fortfarande sommar, från mitt fönster ser man över de svarta taken; den blå himlen, kvällssol som är varm som kvällssol är
träd finns det med i min utsikt från fjärde våningen

lyssnar på josh ritter, min damienskiva är sönderspelad och bara hackar
jag fyller år om tre månader minus tre dagar, nu vet ni vad jag önskar mig


jag har köpt ett överkast med blommor, en randig tröja och en prenumeration på en tidning
växer upp, så det knakar
men disken står kvar


obligatoriska soppmiddagen här igår, lägenheten luktar lite sött och lite mysigt av vattenpipa
dricker te med avklädda fötter och tar den sista kakan, möter snart erik och alla och skedar i en soffa och äter godis
tror inte det var det här livet jag önskade mig, nånsin, men det är det finaste jag har

saknar tuva så det gör ont men förmår mig inte att ringa


det ligger ingen idé i att läsa det här men om ett år ångrar jag dagar som saknar ord, så är det alltid
för min egen skull, ska läsa och se mig själv som
ung

ska finna slutsatsen att
jag vuxit mer

och det är bra


allting lugnar ned sig nu, säkert för en vecka men det är okej, jobbet är fint och lägenheten är fin (men odiskad) och vännerna är finast och om tre veckor kör jag grönan
förvånades för en vecka sen över hur jag faktiskt längtade
mor min hörde om en sjukdom som faktiskt finns, grönafeber kallar de den och hur man än säger nej så hamnar man där till slut
men på ett bra sätt, för mig
det finns så jävla mycket kärlek där
det finns så jävla mycket kärlek där som är min



i veckan kom brevet från jakan och det är ju inget skämt, när jag tänker på det är jag så lycklig att jag nästan börjar grina (igen)
jag är fantastiskt lycklig nästan jämt faktiskt


mötte en med samma namn som sa att jag aldrig behöver vara olycklig igen, inte så som då i alla fall och det räddade


att skriva så här, det är som att vrida på en jävla kran som bara fortsätter och fortsätter som ett vatten som aldrig tar slut och allt svämmar över men för mig, på ett bra sätt

Osv

Från:
Charlotte Pauli (charlotte_pauli@hotmail.com)
Skickat:
den 6 maj 2008 09:11:58
Till:
Nathalie Ek (nathalie.ek@hotmail.com)
Hej igen Nathalie!Tack för svar och texter!Jag vill meddela att du är antagentill Skrivarverkstaden året 08 - 09. Officiellt besked samtanmälningsavgift (som sedan dras bort från kursavgiften i höst) kommer attskickas ut från expeditionen först om ett par veckor.Gladeligen, C:e

Snöflingor

detta ska ge mig en plats på jakan tack så mycket


Faller som snöflingor om våren. Du lämnar fotspår efter dig, ett barns nakna, bland fallna blomster. Du springer, du skrattar, du vänder dig om, möter min blick. Du springer, du skrattar, efter dig lämnar du fotspår i snön, den snö som faller om våren.

Med ett finger tvingar jag isär dina läppar, låter min hud möta din varma tunga.
Med ett finger tvingar jag isär dina läppar. Du låter mig tvinga dig.

Det är en insekt stor som en tumnagel, blank och blåskimrande svart, den svalkar mitt ansikte där den vilar mot min kind. Under den skelettliknande huden gömmer den sina skira vingar; breder dem ut, smeker mina ögonlock. Snön som faller över våra kroppar. De långa, spröda insektsbenen flyttar sig försiktigt över min bleka panna. Jag känner hans steg, ett insektssteg i taget, nedför min tinning, följer käkens raka linje. Ett känselspröt letar sig in mellan mina läppar; jag särar dem, och låter dig tränga in.

Om våren faller kastanjeträdens blommor som snöflingor i fel årstid. Vi låter dem täcka våra kroppar. De låter oss försvinna. Med ett finger letar jag mig in mellan dina läppar och tvingar försiktigt dem isär. Finner en insekt däri. Det hårda skalet känns svalt mot mina fingertoppar, i din mun, mot min hud, mot din tunga.


Du springer, du skrattar, du möter inte längre min blick. Dina fotspår täcks av den snö som faller om våren. Jag finner inte längre din väg. Din kropp är kall. Dina käkar spända och låsta. Jag pressar in mina fingrar, försöker bända och vrida, försöker känna dina andetag som inte längre finns. Kastanjeträdens kroppar rister. Den snö som faller är gjord av blomster.

Maj

ni vet, ibland måste man nästan nypa sig själv i armen


igår måste varit min bästa kväll, det känns lite sorgligt faktiskt att den ens tog slut
köpte mat på max med micaela (max!!) och satt i kungsträdgården, barfota, hade en filt, skalliga gubbar skrålade sextiotalscovers från en scen, det var fint
gick genom gamla stan och sen södermälarstrand till street, satt på uteserveringen till tio och delade en flaska vin (kollade inte ens leg, första gången i mitt liv typ, nöjd nöjd nöjd)
sen så dansade vi inte sofistikerat, andra vaggade mer från sida till sida, vi kör chicken dance och gräsklipparen och det är precis som det ska vara, om vi var som andra så skulle ingen vara som oss, ju
så förbannat vackert är söder


det är söndag, ibland hatar jag söndagar, har sovit i mammas stora mjuka säng hela helgen, haft åtta matcher på två dagar med mina små, 99:orna, de vann sex matcher sjukt överlägset, jag är världens bästa tränare, synd bara att jag inte får betalt

men så kommer ju söndagen i alla fall och jag måste åka hem till en lägenhet som luktar instängt och någonting mystiskt som ruttnar
lika jobbigt det är att lämna det här, lika skönt kommer det vara att komma dit igen
det är en hatkärlek jag inte sett förut, min lägenhet och jag



sen ringer väckarklockan 05.02 och sen börjar vi om

Friday I'm in love

jag är en tjugofyratimmarsunderhållning

men grejen är den att man måste veta det, att jag verkligen är den som är hysteriskt glad, skrattar så jag gråter, gråter så jag skrattar, alltid är extrem, och alltid blir otroligt ledsen när jag är ledsen

sen har jag levt med mig själv i tjugo jävla år snart och fattar förloppet, vet att det går en dag och sen en till och sen, det är precis som det ska vara alltså, jag ska skriva sånt här för sån är jag, så jävla hysterisk, jämt

så det är lungt, jag är världens lyckligaste, igår låg jag på en filt i bågen och åt mjukglass utan strumpor och skor och nu åker jag till micaela för att kolla på film och äta godis, jag har ett jobb som är fantastiskt och jag saknar mitt snuv

puss till världen som är fantastiskt fantastisk