Snöflingor

detta ska ge mig en plats på jakan tack så mycket


Faller som snöflingor om våren. Du lämnar fotspår efter dig, ett barns nakna, bland fallna blomster. Du springer, du skrattar, du vänder dig om, möter min blick. Du springer, du skrattar, efter dig lämnar du fotspår i snön, den snö som faller om våren.

Med ett finger tvingar jag isär dina läppar, låter min hud möta din varma tunga.
Med ett finger tvingar jag isär dina läppar. Du låter mig tvinga dig.

Det är en insekt stor som en tumnagel, blank och blåskimrande svart, den svalkar mitt ansikte där den vilar mot min kind. Under den skelettliknande huden gömmer den sina skira vingar; breder dem ut, smeker mina ögonlock. Snön som faller över våra kroppar. De långa, spröda insektsbenen flyttar sig försiktigt över min bleka panna. Jag känner hans steg, ett insektssteg i taget, nedför min tinning, följer käkens raka linje. Ett känselspröt letar sig in mellan mina läppar; jag särar dem, och låter dig tränga in.

Om våren faller kastanjeträdens blommor som snöflingor i fel årstid. Vi låter dem täcka våra kroppar. De låter oss försvinna. Med ett finger letar jag mig in mellan dina läppar och tvingar försiktigt dem isär. Finner en insekt däri. Det hårda skalet känns svalt mot mina fingertoppar, i din mun, mot min hud, mot din tunga.


Du springer, du skrattar, du möter inte längre min blick. Dina fotspår täcks av den snö som faller om våren. Jag finner inte längre din väg. Din kropp är kall. Dina käkar spända och låsta. Jag pressar in mina fingrar, försöker bända och vrida, försöker känna dina andetag som inte längre finns. Kastanjeträdens kroppar rister. Den snö som faller är gjord av blomster.