Det har varit så fantastiskt. Jag har varit så förunnad. Och nu är det snart, snart slut. Jag kan räkna timmarna på mina kalla händer.
Jag har tänkt och tänk och pratat och gråtit och som med allting; det finns flera lager, synsätt, vinklar, vrår. Men det allra viktigaste, kärnan av hela det här året är ändå att jag en gång förtjänat denna plats. Jag har varit en tränare som förtjänat den här platsen. Jag har varit en tränare med begåvning nog att få andra att tro på mig och ge mig chanser jag aldrig kunnat drömma om. Av alla, alla som finns så valdes jag. Och jag måste minnas det, för nu är jag så långt ifrån den tränaren att jag knappt vet vad hon heter. Nu finns det inga chanser för mig, det finns ingen begåvning och det finns ingenting jag förtjänat. Jag är trött och jag är arg och jag är ledsen. Det finns ingenting i mig som orkar längre. Men jag ska minnas allt detta. Jag ska minnas allt jag åstadkommit under det här året, och så länge jag minns det så hittar man alltid tillbaka. Om ett år eller om två. När livet är annorlunda, när det finns lust och ork och skratt igen. Och kärlek, så mycket kärlek.
Nu känner jag bara en så stor tacksamhet till mig själv, till min klubb, till Emma, till mitt fantastiska lag.
Oj, vilket år. Vilken stark människa jag är. Vilken lycklig människa jag är.
Puss och mycket kärlek till alla som orkat lyssna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar