It was always worth it 2.0

det finns kärlek, vet ni det, det finns det, ändå


så igår var den sista kvällen och den första natten, vi möts i vårberg och äter fetaost (lite av årets tema) och dricker skumpa och har vårt eget dansgolv och är som vi alltid är.
en öppen bar går ju inte att lita på och nivån vart därefter, vi tar tunnelbanan till centralen, går drottninggatan, klättrar över bänkar, faller platt och hoppar högt.
vi hittar hem till strindberg, tar hissen en extra våning, blir avprickade av seriös man som satt lakan över dörren som spöklig entré.
den öppna baren är det extremt öppna tältbordet med smuggelvodka och tequila. saltet var stulet men det går lika bra med chips. vi blandar med kalasjuice i plastglas.
vi dansar och vi ramlar (vissa) och vi ramlar igen (vissa, igen).
på balkongen fem våningar över drottninggatan är det svindel och trångt och jag såg inte en enda raket men det beror ju på vart man tittar, såklart.
jag bryter min rumpa i ett dödsföraktande dancemove gone wrong, halkar på dansgolvet, landat sådär halvbra, glider över golvet och in under DJ-båset. men det är lungt. jag har självdistans. hm.
så dansar vi och svettas vi och kramas vi och pussas vi och ramlar runt och känner någon i varje rum och det är fint. så spiller vi och trillar vi och sitter i trapphuset och tänder krockar och jag vet inte hur för jag minns inte.
men det är fint.
vaknar med morgonsol och smink och glitter och hår och lösögonfransar överallt, haltar mig och min trasiga bakdel över ett öde torg och med tunnelbana direkt till mica med kebabpizza. sju avsnitt det okända med spöken och läskiga saker, halvsova och garva så jävla elakt åt allt som bara vi kan.
så vallar vi flocken på bakisbio med benen uppslängda över sätet framför och halsduken virad tusen varv.
och vet ni vad, jag kollar mobilen fler gånger än lovligt, jag gör det och det är helt okej.

och vi kan säga; det blev fint, jag älskar er, om ett år är vi i thailand. puss.