The heart has no bones

so we won't breake



så här är det
så här är det:

jag vet inte vad jag väntat mig men i alla fall inte detta
jag vet inte vad jag väntat mig, men i alla fall inte
något
som liknar
detta


alltså vårt problem är att jag alltid tagit dig för givet
för du har alltid varit så jävla given
vet att det antagligen är därför jag sårar, för att komma i ett överläge som jag sedan utnyttjar
man är så jävla dysfunktionell men jag erkänner det i alla fall
det är skrämmande hur bra koll jag har på alla mina förjävliga egenheter och att jag ändå inte kan kontrollera dem
men jag är i alla fall medveten
vet inte hur långt steget är till att kunna betee sig som en normal människa, dock


så jag ringer igen, då, fast det inte alls är läge och allting är så jävla opassande och fel och grinar i telefonen, till och med
och hade kanske inte räknat med detta, nej, men gör man någonsin det va
trodde väl att du i alla fall skulle säga
ja?
eller
något annat
eller nej för det borde vara ja, allting har alltid varit så förbannat ja med dig
såklart att något måste vara det sista
såklart att jag nån gång ska få min smäll på käften
och det kom väl typ nu, i telefonen, på knastrig linje med skrikande fjortisar i bakgrunden innan batmanfilmen (eh) och allt du säger är
tystnad

men det är så livet är så jag borde vara jävligt nöjd med att ändå få vara med och känna och veta att jag lever


men så ikväll växer klumpen i magen och sängen och tom och allt det där, ni vet
och mica kunde inte träffas och linda kunde inte träffas och jag ska inte ringa och jag ska inte göra något alls utom att sova vakna sova vakna till på söndag då du står framför mig och säger att nej, du kan inte hantera detta och att nej, jag är inte vad du ville ha (vilket antagligen är sant, som hade du någonsin kunnat hantera allt som är jag, nej, det skulle du inte) och det kommer så förbannat obarmhärtigt ändå så vem orkar räkna dagar

du vet, om ett år, vi kommer inte minnas den här dagen