jaga skuggor

igår jobbade jag på grönan
jag jobbade på grönan, det var vad jag gjorde, hälsade på folk men pratade inte, kramades inte, var inte glad över att se någon, ingenting
sitter ensam på rasterna och det är vad som är meningen, detta är ett löfte; aldrig mer grönan, aldrig aldrig på det sättet

det är så underligt, hur mycket offer man är, hur mycket offer man tvingas vara
för allt var ett år sen men hör fortfarande om den där killen som jobbade på nyckelpigan, han med alla tatueringar, hör om alla tjejer han drog över och sen ignorerade, hör om vilka det var, hur många de egentligen var, och de var fler än mig, så många många fler
hör om hur han pratat om sig flickvän vilket alla som jag faktiskt trodde var mina vänner sagt att han inte gjort
alltså, alla visste men ingen sa
så nej, jag är inte värd er skam längre, det är fan ni som borde skämmas för att ni ens vågar kliva upp ur sängen om morgonen, jag fattar inte hur ni kan se er i spegeln

det är ett år sen men jag hör fortfarande rykten om tjejen som faktiskt är jag, det pratas om mig, med mig, av folk som inte har en aning om att det faktiskt är jag
det är ett år sen men jag sitter här och grinar igen, tror kanske inte jag kommer sluta göra det, någonsin
inte för att han är värd det för det är han ju uppenbarligen inte men känslan av att vara i en film som aldrig aldrig slutar
magen vrider sig bara ut och in av människors jävlighet, inte trodde jag att det var detta de kallade kärlek, jag trodde ju inte det


trösten är att jag vet sanningen och att du inte längre är där för att försöka motbevisa den
jag berättar för alla, det ska du veta, för alla jag träffar, alla ska veta precis vem du är, precis vad du gjort


jag trodde att tiden skulle göra mer, det är förjävla tungt att vara där igen, på platser som för ett år sen var våra, allting som var en lögn men som fick alla fjärilar att slå slå slå med vingarna
du är inte ens där längre men dina vänner är det, dina platser är det och människor som pratar om dig som en självklarhet är det


jag vet att ni inte är skyldiga mig någonting, egentligen, vet att vi inte var bästa kompisar då heller, vet att han var närmre än vad jag var, men ändå är vi alla människor och vi hälsade och kramades och tyckte om varandra, i alla fall
och ni visste men ni sa ingenting så jag väljer bort er också, i likhet med honom har ni svikit mig så jävla mycket fast ni kanske inte ens var skyldiga mer
men alla är vi människor och någon slags medmänsklighet är vi skyldiga varandra, tänk att ni visste och ändå kan se mig i ögonen och nämna hans namn som om ni trodde det var okej
men det är inte okej och ni är lika vidriga som han är så därför sitter jag ensam på rökbalkongen och det är så jag vill ha det, ni är äckligt virdiga människor som inte ens förtjänar att bli kallade människor och ni är framför allt inte värda mig så hejdå grönangänget, hoppas ni kommer över er själva nån dag för jag gör det definitivt inte


och löftet till mig själv är att ser jag christoffer på grönan en gång till ska jag slå honom, jag måste slå honom, jag ska slå sönder honom och det är inte ens ett hot utan mer ett konstaterande
det kan ni ju hälsa honom, om ni vågar, era äckligt vidriga fittungar


sen finns det saker som är så jävla fina att hjärtat vill gå sönder, finns så mycket kärlek att ingenting egentligen får plats, som förra året, jag och ola och oscar och alla grabbarna, det var så jävla fint, jag har aldrig skrattar så jag gråtit så mycket i hela mitt liv men så, nu är det bara jag kvar, man jagar skuggor