8 mars

det är den 10:onde mars, två dagar efter kvinnodagen, jag demonstrerade inte, skrek inte, knäade inga äckliga män i skrevet
vakande däremot med känslan av att
jag borde, som alla morgnar, nu för tiden

jag saknar mig själv för två tre fyra år sedan, eller kanske när jag var fjorton år och en vuxen man (trettiofemsådär, välkammad frisyr, kavaj, ölmage, dock) erbjöd mig pengar för samlag eller vad man säger i sådana sammanhang, vad nu horor gör för sina pengar
men jag var i alla fall fjorton år, det är liksom det som var kontentan i det hela, jag var fjorton och han var det inte, det var en fredag och klockan var kanske sju på kvällen och jag stod utanför åsas port på folkungagatan och väntade på linda och vi skulle ha lagkväll och titta på film och äta chips och skratta så vi fick kramp, sådant man gjorde på den tiden
jag var fjorton och han var det inte, med trasiga nätstrumpor och vita tunga kängor och jag visste inte vad jag skulle säga, stannade med öppen mun, förstod inte hur han kunde
men kunde kunde han för han var man och det var inte jag och jag svär att såg jag honom på stan idag, jag skulle döda honom, sparka sönder hans äckliga knäskålar med mina kängor
ljudet av ben som knäcks mot blanka stålhättor, det är mjukt, nästan som en viskning, inte brutalt som man skulle kunna tro eller kanske till och med önska
mjukt, dovt, som en viskning,
en hemlighet


men jag hade en röd klänning, spillde öl, skrattade på ett dansgolv så jag fick sätta mig ned, skyllde allt på en lila tröja och gick sedan över liljeholmsbron, allt är så brutalt men fruktansvärt vackert