Jag vet en gata med ditt namn

tänk att komma hem till någonting, som väntar
en tid att passa, i alla fall

det spöregnar, vi tar bussen till en bakgata jag aldrig sett, mina skor läcker in (eller bara ena, logiken i himmelska rättvisan), köper en kaffe, sitter på en byrå, ser exprimentell improvisationsjazz med sextonårskids som kanske inte når mig till midjan ens, men de är duktiga och det är ju inte jag

men en glasruta med imma, att få vara innaför, i alla fall, slippa frysa en kväll eller kanske, om man har tur och ja det har man, en natt. det finns kärlek, i alla fall, som en tröst. en tröst i att det finns för mycket, från för många håll, och jag vet inte ens om man måste välja bort för att välja. visst är livet orättvist men det är mitt och ja, du hade gjort samma sak själv.

en sån jävla ynnest, att behöva säga nej