City sun sets over me

missade sista tunnelbanan för vadå, tredje gången den här veckan?
jag tar ingenting på allvar och allra minst mig själv, eller kanske allra minst alla andra
tar mig själv på alldeles för stort allvar och tror inte det finns andra människor med känslor i den här världen
känner mig som något slags monster, men, fortfarande
känner ingenting absolut ingenting

fick ett
nathalie are you happy
på bruten engelska av fransman med låda pannetonne under armen
you look happy
happy som i förbannat lycklig
och det är så jävla enkelt ska ni veta, jag är förbannat förbannat lycklig och det är förbannat enkelt att vara det
man håller käften och ler
hålla käften och le


vad jag än skriver låter det så förbannat tragiskt, alltid
men det är språket vi talar, orden vi förstår, och i kontrast till detta kan allt som är verkligt faktiskt vara riktigt vitt, kanske för första gången
typ, som en faktiskt motsats till allt ni tror är jag allting annat
men vem bryr sig, vem bryr sig om den som bryr sig


borde vara heartbroken i alla kanter och vrår men kan inte sluta skratta, dels det hysteriska skrattet, dels det förbannat lyckliga
kommer vakna upp som femtioåring och faktiskt greppa allting jag redan tappat, typ vettet
att spara sina sorger till den dagen man är ful nog att ödsla energi på dem, bildligt talat men på andra vis också

hur många gånger den senaste veckan har jag fått höra att jag lever ett sinnessjukt liv men det är tiden och inte jag, människorna runt om och inte jag
jag gör förihelvete ingenting, bara står här, andra trillar in och ut och in och ut och vad ska jag göra åt det heller, hallå vad ska jag göra åt det

det kanske är fel men hur vet man det när det inte känns fan