Come and find me

Men ska det inte vara den största lyckan, att få vakna i en mjuk mjuk säng med någon som gör kaffe, brer en smörgås med prickikorv och lånar ut en t-shirt som luktar tvättmedel och sen kanske håller en i handen när filmen är läskig
och sen, tre signaler och ett utlandssamtal bort höra det stackars lilla hjärtat som liksom krymper och liksom växer för varenda dag

En liten liten sparv
eller ett vattenfall, en strömvirvel som bara sköljer över
Allt


Ibland, jag förstår inte mig själv för det handlar om kanske fem veckor till
Som mest fem veckor, har han sagt men jag vet inte, vet bara hur september kan krypa under skinnet och det i ena handen och Sardinien i den andra men
Å andra sidan
så för första gången i livet kanske det skruttiga lilla människordjuret som är en själv, kanske också är någonting värt att komma hem till?
Kanske?


Men än så länge, i fem veckor till
ska jag vakna i mjuka sängar under mjuka täcken och sitta i andras soffor och hålla andras händer och vara så förbannat glad och tacksam över att den här världen finns, den också.
Som när vi var femton sexton, innan allt det här med vuxenheten och samboheten och tvåsamheten
När det största som fanns var flickhänder i tumvantar och typ
DU OCH JAG MOT VÄRLDEN
om än i mindre, mer diskret och mindre pinsam - men ändå likförbannat livsviktig - skala.
När vi höll om varandra som vore vi det största miraklet i världen.
När vi VAR det största miraklet i världen.
Att fortfarande få vara det, i korta stunder och långa nätter.
Att få minnas att allt som behövs är det här, glass ur paketet och en linsgryta ur tekoppar och nittiotalsskivan ur högtalarna.
Att pojkvänner och vuxenheten och A-kassan kan vänta (och att den också gör det, no shit).
Att vi kan vara människor på egen hand, och tillsammans.


Det är ens förbannade plikt, att vara människa på egen hand.
Men att det också ska vara så förbannat svårt att minnas för flickor som oss.


Men så länge?
Puss på er, nu ska jag ringa en vän.