Cleansed

det var en kvinna och hon var död redan när ambulansen kom och det enda man gjorde var att säga "hon är död" eller "det är för sent" eller vad man nu säger när en människa inte längre finns till som för bara en minut sedan
sedan lade de henne i en svart plastsäck, en sådan med dragkedja (bär de med sig sådana i ambulansen? liksom utifall att?) och sedan försvann de i en ambulans utan sirener


jag tänker på hur arg jag är för att ingen försökte rädda henne
ingen hade någonsin kunnat rädda henne men om man nu ligger där och dör, vill man inte då dö med vetskapen om att man var önskad i världen, att någon kanske satt och skrek "no, don't die!" som de gör på film, att någon i alla fall försökte dra en tillbaka mot livet men att man istället ser det där ljuset, känner den där handen i sin och helt enkelt väljer att gå vidare
men ändå?

nu står det istället en grupp människor kvar på trottoaren och irrar runt, fibblar med mobiltelefoner, en kvinna står med cykelhjälmen på, ska hon cykla vidare eller stanna, ska hon då ta hjälmen av sig?
det är alldeles tyst
alla läkarstudenter på väg till karolinska sjukhuset som i en våg av hjältemod kastade sig av bussen mitt på st eriksbron och sprang de hundra metrarna fram till olycksplatsen står nu där och ser så vilsna ut
de minns att de kommer att komma för sent och vad ska de säga då
vad ska de säga

det ligger en kvinna på asfalten, hon hade kunnat leva men nu är hon död, hennes nacke vrider runt sin egen axel, 180 grader vrider den sig i så om hon nu hade levt hade hon kunnat cykla framåt på sin fina röda obuckliga och inte av en lastbil överkörda cykel, hon hade cyklat framåt men haft ansiktet vänt bakåt och kunnat lipa till cyklisterna bakom

nä
nä nä


så hon ligger mitt på övergångsstället, den röda t-shirten har åkt upp och visar rygg och sida som bara är skrapsår och blod
men det rinner inte
det finns inga rödsvarta pölar
det finns ingenting
hon ligger bara där
hon är så stilla
hennes ansikte är vänt mot mig
hennes ögon är stora och öppna
hennes mun ett svart hål

sen "hon lever inte mer" eller
"det är för sent"
sen den svarta säcken


Men
här kommer ett Men
det är stort och det är viktigt

jag har tänkt på detta varje minut sen det hände
jag vet att jag såg hennes ansikte, att vi såg på varandra men att hon då redan var borta
vi såg på varandra, ur hennes mun strömmade den svarta svarta tystnaden
så igen:
först kroppen, hur den röda tröjan kanat upp över magen, den uppskrapade huden
sedan nacken i sin vidriga omänskliga vinkel
så ansiktet, blicken, den öppna munnen
så igen
i ett vakuum på två-tre sekunder då bussen långsamt långsamt kör förbi en kvinna på asfalten
så igen
så igen

och här
Men
Men

i minnet nu
när jag ser scenen
jag VET att jag såg hennes ansikte
jag VET att hon mötte min blick
men i minnet
i minnet av scenen, kroppen, allting
så vet ni vad
vet ni?

i minnet vilar hon hakan mot sitt bröst


jag vet inte hur detta kommer sig
jag vet inte vem som skapade detta

Men i mitt minne vrider den döda kvinnan sitt huvud bort från mig, hon vrider sin nacke rätt igen. Hon lägger huvudet att vila mot sitt bröst, som kurar ett barn ihop i en vuxens famn
I minnet ser jag inte hennes ansikte
Jag minns det, ögonen, munnen, allting så jag VET att det finns därinne någonstans

Men i minnet, självaste scenen
då vrider hon sin kropp rätt igen. Hon lever inte. Men hon är rät. Hon är en människa som är död. Men hon är inte ett stycke kött vars nackkotor skiljts från resten av kroppen. Ett stycke kött som snart blir instoppad i en svart plastpåse. Hon är en människa som inte lever längre. Hon vilar sin haka mot sitt bröst. I minnet låter jag henne vara så.

Sedan lättar trafiken och bussen skumpar framåt och det röda tyget, det bruna håret, allting blir mindre och mindre tills det inte går att urskilja bland alla bilar, cyklar, förvirrade människor som fortfarande står med mobilen i högsta hugg och cykelhjälmen på (ska den vara så eller ska hon ta den av sig och stanna?)

Jag försvinner, hon finns kvar.

Hon lutar sin haka mot sitt bröst.
Som ett barn i famnen på en vuxen.