Postcard from Italy

allting är ett öppet fönster
om en vecka kanske jag vågar skicka mailet
ja, vi säger så:
om en vecka får jag skicka det, eller låta bli
men då får det bli så


tänk vad skönt och fint och fantastiskt att få gå till gymmet, att få gå hem, att få dricka te i sängen med duntäcket och sedan somna alldeles själv
alla kvällar är det inte så men en del
och sen att kliva upp kvart i fem och arbeta sina åtta timmar med händerna i den varma torra jorden
jag får så mycket andra inte får, som hur vinden känns och regnet luktar och hur daggmaskarna och tusenfotingarna vrider sig mellan spadtagen som jorden vrider sig runt sin egen axel

hur den våta jorden känns
hur den torra jorden känns
hur den kala barken är sval och den grova solvarm


och visst blir dagarna bättre och lite kortare när det finns ett sprakande nummer som ringer upp och har hittat den finaste finaste lägenheten med terrass alldeles vid havet som är turkosblått (inbillar jag mig) och där är vinden alltid ljum och det finns (säkert) små italienska gummor med blommiga förkläden som sitter på sin förstutrapp och bara är tandlösa och tre äpplen höga
jag vill åka dit och inte komma hem
ja tänkt om
jag vill åka dit och inte komma hem