kom hem ifrån rhodos igår, sov inte ensam men tomheten ändå efter fem fantastiska gapande högljudda mongon liksom ekar ändå
har konstans skrattat gråtit solat supit dansat badat kramats pussats skedat gnidit skrikit brottats kittlats och skrattat mer i en veckas tid, hur ska man då kunna sitta här va va va
fick ingen solbränna men massor av kärlek
detta är vad som är verkligt
detta är vad som räknas
har liksom typ hittat hem, jag älskar er, nu ska jag diska min tallrik och sen möta mica för att fylla på söderhjärtat som faktiskt värker lite
det finns så mycket kärlek men den är knappast min, inte på det sättet, inte den här gången, inte i detta rummet
som skulle vår historia sluta här, ändå
hjärtat fylls och svämmar över, svalorna kastar sig mellan solbrända husväggar, allting ekar, allting är evigt, ingenting ska någonsin komma att ta slut
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar