söndag 23 november 2008

Alla ensamma nätter

visste att det var något
undrar då om alla den 23:e varje månad alltid kommer att vara den dagen du lämnade mig i födelsedagsklänningen och vinglandes på högsta klackarna i rökrutan på en äcklig klubb nånstans, lämnade mig med och sa att du inte ville träffa mig mer, grät så att jag inte kunde andas inför alla alla människor sitter på huk på en tunnelbanestation klockan är fyra vet inte hur jag ska ta mig hem skakar gråter spyr vet inte hur jag ska ta mig hem

så, det är tre månader sedan jag fyllde tjugo år, det är tre månader sedan du stod framför mig och säger att nej, du har inget mer att säga än att du knullat nån annan äcklig brud i nåt annat äckligt tält eller nej förresten den säger du inte ens du ljuger och hoppas att jag aldrig ska få reda på något
men det får jag såklart och du sitter med dina ledsna hundögon och
fan vad äcklig du är


men det är så tre månader sedan exakt, undrar om jag aldrig ska kunna sära på minnena
kommer liksom aldrig kunna fylla tjugo år utan att bli offentligt dumpad på min egen födelsedagsfest
men det är så jaja för du är så jaja men just det var jag nog inte värd, ändå

sen så, vad händer?
möter dig på stan en dag och du har dålig hållning, håret liksom ligger platt och står åt alla håll samtidigt, det ser i alla fall inget vidare bra ut och din skinnjacka är för trång för din längd
det ser verkligen sådär ut, du är verkligen sådär och jag undrar hur du kunde ta dig rätten, fortfarande



men, det var inte detta
det var inte detta


sitter uppe med stearinljusen tända i natt också
med stjärnorna och taken och gatljuset som en spegelbild bakom glaset

så;
hör sångsvanarna flyga söderut, precis ovanför mitt tak
från nordligaste norrland till afrikas strandbäddar
och allting, över mitt tak

jag vaknar upp till snö
utanför fönster som detta faller snön i motsatt riktning, från asfalten, upp mot den svarta himlen


och det är ändå tre månader, nu
det är en fjärdedel av ett år
och allting utan dig och jag mår bra och jag är lyckligare än innan, aldrig så hel som i sammanhang som detta
och det känns fantastiskt skönt, att veta att den värsta biten är över nu, kommer inte stå där igen, kommer inte gråta mer nu

och snön, den faller uppåt

1 kommentar:

Anonym sa...

Vad fint skrivet, var bara tvungen att kommentera! (Jag känner Lucella, därför hittade jag din blogg)