Oskyld

jag gråter på tunnelbanan
uppenbarligen, upptäcker det när jag kliver in i hissen i ekande tomma huset
skakar i hela kroppen



detta är scenen;
jag är fjorton år gammal, kanske tretton, står och väntar på linda utanför åsas port på folkungagatan
vi ska ha lagkväll som alltid och kolla på film och äta godis och skratta så vi gråter som alltid
det är snöslask, det kanske är februari, klockan är sju på kvällen

det går förbi två män, de är i trettio-trettiofemårsåldern, har kostym, rock, blanka skor och portfölj
- jobbar du här eller?

och det var där det började
det var första gången
jag är tretton år, kanske fjorton, står och väntar på en vän för vi ska kolla på tjejfilm och skratta så vi gråter och
det var första gången jag blev kallad hora
sen vände de sig mot varandra, grabbarna, manliga männen, killarna hela dan med fru och barn hemma, och skrattar åt mig
det var första gången och jag förstod inte då att detta var detta
arvssynden
att detta är vad jag ska bära på mina axlar

och nu skakar jag så mina händer knappt träffar rätt tangenter

för det är samma scen, om igen
jag sitter i matsalen, ensam, den röda gröna lundströjan kliar
jag tuggar och tuggar men kan inte svälja
jag sitter i matsalen, ensam, och alla vet
jag sitter i matsalen, ensam, och i pannan har jag en stor, röd stämpel med ordet HORA på
om och om igen, hora hora hora rakt i pannan i röda stora bokstäver


så scenen
står på en tunnelbaneperrong och du går förbi, du hälsar inte och du går förbi, veckorna innan har du ringt och du har bjudit på cigg och gjort frukost medan jag stått i duschen
men så säger jag till slut ja och i pannan plötsligt hora hora hora
du vänder dig inte om

och tio minuter senare går jag upp från tunnelbanan och mot huset som är mitt, passerar kvarterskrogen, utanför står en femtioårig alkis och röker
så händer det igen, det som alltid händer
han höjer på ögonbrynen, plutar med underläppen och nickar två gånger mot mig
jag är godkänd och det är helt okej för jag är en vara som man kan handla med och bedöma och i pannan står rött och stort och det går inte bort det går inte bort hora hora hora



så här är det och det bara är och ingenting du kan ändra på;
det som finns är madonnan och horan och är man inte det första är man alltid alltid det sista
jag är alltid alltid det sista



detta har jag upplevt så många gånger
i vänskapliga förhållanden och vanliga samtal är det så fantastiskt med tjejer som tar för sig och vet vad de vill och faktiskt vågar säga ja när alla ideal skriker nej nej nej inte den knappen
sen säger man ja för att man faktiskt vill och då finns det inga frigjorda tjejer, inga starka äkta viljor utan bara horor med särade ben
bara horor med särade ben



allting gör så ont och är så tungt att bära och det finns ingen som förstår mig, det finns INGEN som förstår mig, DET FINNS INGEN SOM FÖRSTÅR MIG och det är bara helt helt sant

insikten från förr, att jag aldrig någonsin kommer kunna ingå i en tvåsamhet med en man av den enkla anledning att han är just man
att hur man än ser på det så är manlighet en uppfostrad missbildning som inte går att spola tillbaka


allting är bara så jävla tungt



och som fanns det en doft eller en draging eller helt enkelt de röda bokstäverna mitt i pannan för hur det än är; i slutändan har jag alltid fått stå som horan och skammen har varit min
skam är en känsla vi lär oss tidigt
att skämmas är en egenskap som värdesätts
att skämmas över vårt kön är en förutsättning



och jag vet inte vad mer jag ska säga för allting är så tung och slår så hårt och ju mer jag kämpar emot, desto djupare sjunker jag
desto klarare lyser bokstäverna i pannan