Allt vi har kvar

jag vet inte ens vad jag ska säga, vad jag får säga

men det är ett förhållande som pågått i över ett år nu, sen oktober 2008 och som varit varenda dag, varje helg, med minst en tanke var minut

det är någonting som varit mitt liv, hur konstigt det än är att erkänna så har det varit så
och nu är det slut
och jag måste stå på egna ben

de har gett mig så mycket de inte ens anar
och jag önskar att jag kunde ge dem vad jag borde kunna ge dem
men det kan jag inte
jag kan inte ens ge dem hälften
eller en liten liten smula

jag önskar så att detta inte är slutet, att jag inte ger upp nu
om två år måste jag stå här igen och kunna och orka och vilja


men nu, det är så otroligt svårt
det går så himla ont, bara
fan