9/7

jag tänker mig att havet är blåare än vykorten
klipporna vitare

jag tänker mig en vind som är salt och inte ens lite kall
en sol som går ned och sedan en terrass där man kan sitta halva nätterna och havet som rullar och sjunger där nedanför och jag tänker mig hur stjärnorna speglas och bryts i det svarta vattnet
och jag tänker på en människa som, trots allt - ändå, är den enda jag någonsin tänkt på, på Det sättet
och jag tänker, att det inte är jobbigt
inte ens lite

att allt som finns, det börjar nu
allt som finns, det väntar nu