Jag önskar man kunde viska den spensliga tioåring som bara ville försvinna under täcket i örat om natten och säga att
allting kommer att bli bra
Att allting kommer att bli bra, och bättre, att hon en dag vaknar upp och är nästan vuxen och har det finaste av allt som finns i världen, att allting allting blir bra och mer än så
Hur blev det så här?
Jag vet inte, och det är väl det som är det fina.
fredag 4 februari 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar