Genom eld

andra gången på en månad när kroppen bara säger nej och det fysiskt inte går att resa sig ur sängen
dagarna går mellan sängen och tekoppen i soffan, typ

om tre timmar kör vi igen, en vecka till med vadå, 70 arbetstimmar?
men bara en vecka kvar nu

att det är möjligt (men knappt) att arbeta 16 timmar per dygn men att det också ger en synrubbningar och konstiga domningar i konstiga kroppsdelar


men om en vecka är det hejdå till barnen, att säga nej jag orkar inte mer är en konst jag aldrig kunnat men nu så, ska ni se


allting handlar om italien, igen
när den första snön faller är jag inte kvar och det är vad jag betalar för nu


tänker som alltid, att allting var så annorlunda för ett år sen, och vart är vi om ett år? och jag vet inte men jag vet att vad det än är så är det bra, vi går genom eld inte bara ikväll utan alla kvällar

att man borde förstått, en av de nätter när han gick klockan ett och bröstkorgen öppnade sig, knakade till och slog som en blomma ut.
tänkte
aldrig har hjärtat varit så öppet som nu
aldrig upplevt den totala avsaknaden av fysiska gränser som då
som köttet, upplöst

man borde förstått, som man alltid borde
men hade jag gjorde det så hade jag följt med över halva europa och då hade allting varit annorlunda, igen



så om nätterna somnar jag för att kliva upp alldeles för tidigt med tacksamheten och vetskapen om att det, inte allt men ändå det mesta, är som det ska
och inte har någon heller, trängt så in