Vi kan gå

man skulle kunna räkna timmarna nu hur många gånger har jag inte stått här? med hur många lag? varje vår i tio år varje april ser man alltid allt som var så annorlunda, med just de här människorna och de har varit åtta, tio, femton och sjutton år och så tänker man "aldrig mer" och sen blir det augusti och man står där igen och man tränar ett handbollslag, igen och allt börjar om och man ångrar sig ju aldrig, inte egentligen hur bra det än är med egen tid och fritid och eget liv finns det ju saker som är viktigare och det är så, och säger man nej för att istället kolla på big brother eller äta godis eller ha en sovmorgon så är mna ingen människa längre utan en liten liten lort i någons nedtrampade sko det finns inget som är viktigare än vuxna, eller nästan vuxna, som ser på barnen och säger jag ser dig, du finns, det är ok att kasta boll spelar ingen roll det är allt det andra, som är viktigt tre dagar med luftmadrass, sovsäck och spelschema börjar nu, sista gången med tio sexton-sjuttonåriga pojkar som är som tonårspojkar är och samtidigt helt fantastiska hejdå