Känslomässigt udda

vill inte vara här

vill inte vara här, alls





hur många gånger har jag inte fått den smällen rakt i ansiktet

att allt som kommer från mig på något vis är mindre värt

som horar jag ut mina känslor istället för andra saker

att

du vet väl inte vad ensamhet är va din bortskämda jävel

som skulle jag på något vis förtjäna ensamhet, med tanke på alla kvällar och nätter jag sluppit den



vet inte om det finns någon sån rättvisa

tror inte det, och på något vis, jag får alltid ta smällen av besvikelsen det ger andra





fy fan för människor säger jag bara

fyfan





min ångest för nya jobbet är enorm, mina arbetsveckor kommer ligga runt 50 timmar den första tiden. plus att jag nu tränar fyra handbollslag. plus att jag spelar i ett själv. plus att jag har en lägenhet att ta hand om. plus en never ending känslomässig kris som på något vis bara blir större ju mer jag landar i det och ju mer jag styr mitt liv.
det finns verkligen inte en människa som relaterar till hur jag resonerar. antingen är jag för oberörd och kall eller för efterhängsen och vill aldrig släppa taget. hur det än är är det i vart fall aldrig på någon annans nivå utan alltid extrema motsatser. att somna i en ensam säng är det som skrämmer mig mest samtidigt som jag får höra att jag aldrig släpper in människor utan ryggar tillbaka, alternativt springer för livet. människan är så jävla dysfunktionell.