Velvet skin velvet skin

så allt då, det är lördag, klockan är lite över nio, jag sitter hemma hos mina föräldrar och har precis ätit pannkakor och det var inte ens gott, jag är bakis och jag är så jävla heartbroken och ikväll kommer jag åka hem till mig själv, låsa dörren och dra upp persiennerna och somna i en säng som är mjuk och vakna i en säng som är mjuk och däremellan kommer jag ligga och grina som en femåring men imorgon, sen, nån annan dag, då känns det bättre, om ett år eller mer kanske så minns jag inte ens den här kvällen eller - förhoppningsvis - inte gårdagen heller


på något vis är det skönt ändå, att få ett avslut, eller i alla fall en öppning som är fritt från tolkningar och men. dock hade jag inte räknat med att det skulle vara så här, att du skulle stå på ett dansgolv på en risig studentpub och kyssa någon annan framför ögonen på mig, jag trodde väl inte riktigt det, men, vad kan man begära av livet, egentligen. trodde inte heller att allt skulle ske till tonerna av alice DJs hit från -97. men det finns ju nya nivåer av ironi, eller av att livet helt enkelt garvar en så jävla rakt upp i ansiktet när man behöver det som minst. men det är i alla fall något att gå på, något som faktiskt är på riktigt, till skillnad från alla jag har saknat dig hit och jag har saknat dig dit. något som faktiskt är du, på riktigt. du är killen som kysser någon, eller nej inte ens det, fanemig grovhånglar fanemig, på ett risigt illaluktande svettigt dansgolv på en skitig klubb långt ute på röda linjen, du är den killen och jag väljer att vara den tjejen som går därifrån och som säger att nej, nu är du inte värd mig längre. du är inte värd mig längre. vilket gör mig större än dig. starkare. med så jävla mycket rakare ryggrad.
det känns skönt, ikväll kommer jag ligga och grina i min säng för nu finns det verkligen inga bortförklaringar eller dörrar på glänt. jag har alltid haft svårt för avslut och att stänga dörren till den mest perfekta kärlekshistorien jag nånsin kommit i närheten av och som faktiskt hållit på i ett och ett halvt år, det är något jag aldrig tidigare behövt göra, så ikväll kommer jag grina, och kvällen efter det, och kvällen efter det. men sen kommer jag att vara klar med det. vara klar med dig. och det känns skönt. du är inte värd mig längre. hur känns det? du är inte värd någon, och människor kommer att inse det. du är inte värd något, överhuvudtaget. och det känns skönt, mer som ett faktum än en nydissad bruds bitterfittiga gnällande.

dessutom eller kanske mer som in addition to this som hade passat bättre kommer du inte läsa detta och det säger ju en hel del om vår relation. jag som försöker och du som är van att bli försökt på.

jag tror verkligen att manligheten är skyldig oss så mycket mer än krig och våldtäkt. män växer upp, blir uppassade av först sin mamma och sen av sin flickvän och in addition to this - av hela jävla samhället. män som sitter i ring och klappar sin jävla äckliga manlighet på axel och konstaterar att fan vad manliga och bra vi är. vana att bli serverade, vana att ha nån som tvättar underkläder och lagar mat men också annat; att underhålla relationer, att vilja tala ut, att försöka reda upp. precis sådan är du, sådär äckligt klassiskt manlig precis på sättet du aldrig själv skulle erkänna; jag ska reda ut och ringa upp och skriva brev och försöka försöka försöka medan du, vadå, hånglar upp andra brudar och är svinig och sen sitter där med ledsna hundögon när allt rätt uppenbart gått åt helvete, igen? lustigt, du som alltid var den förste att kalla dig feminist. sådär äckligt självgod som bara män som kallar sig feminister kan vara. tror att ni är så jävla snälla bra killar för ni tycker ju att tjejer är precis lika mycket värda som ni män. och aldrig tänkte ni tanken att det var tvärt om, att det kanske var männen som var värda precis lika mycket som oss brudar..?


fyfan för killar som kallar sig feminister, hade jag bättre självbevarelsedrift skulle jag göra precis som kvinnorna jag läste om när jag var tolv, de som valde bort män och levde med kvinnor, inte för att de var homosexuella utan därför att de var femnister och därför bojkottade tvåsamheten med män. minns att andra skrattade och att jag förstod precis vad de menade.


jag borde sluta kalla mig feminist för det drar ju faktiskt långa skuggor över dem som faktiskt är resonabla, demokratiska likartsfeminister och röstar på vänsterpartiet eller kanske sossarna för de har ju faktiskt en kvinnlig ledare till och med. jag börjar mer och mer inse att jag inte är jämlikhetskämpe av något slag utan en utpräglad manshatare, en särartssupporter som kanske faktiskt innerst inne anser att kvinnor är kvinnor och män är män och det ena är dåligt och det andra bra.


dessutom har jag made peace eller vad man säger med andra livsval som jag egentligen vetat om i två år men inte direkt orkat leva efter; tvåsamhet mellan människor handlar om maktbalanser, kontrollbehov och andra icke önskvärda beteenden som man istället för tillämpa och anpassa sig efter bör be dra åt helvete. så hejdå förhållnden, därför att det är ideologiskt fel och därför att det enda man har in the end är sina egna övertygelser.


så nu har jag skrivit här och snart ska jag åka hem och sen återstår allt det där andra då; att grina lite, vakna upp, grina lite igen, somna om, och vakna till en annan dag och sen är det inte jobbigt längre. och om du nu mot förmodan läser detta erik så kan jag ju bara säga att du inte bör ta åt dig, allt detta handlar knappast om vilken fantatsik pojkvän och människa du är för det är du inte, utan detta handlar om mig själv, att det ibland är förbannat svårt att släppa taget, även om människor man egentligen inte borde hålla om överhuvudtaget. människan är en missbrukarnatur, kramar hårdare om det som förtär oss så kanske är detta mer som en diss än något annat.


däremot är det få som är så förbannat förunnade att de kan leva med övertygelsen att alla män är as och att förhållanden är nåt för svaga människor som inte orkar stå på egen hand och samtidigt ha någon att vakna upp med, någon att äta frukost med, svulla kladdkaka med, kolla på film med, skeda i soffan med, ligga på en filt i solen med, någon att pilla i håret, någon att ringa om kvällarna för att diskutera typ vilken tandkräm som är bäst. vi skrattar och vi gråter och vi myser och vi kramas och vi åker snart till grekland och jag älskar er mest, ändå. jag behöver inget annat när jag har så fantastiska vänner som faktiskt kan be om ursäkt när man ångrar sig och som kan ge mer kärlek än vissa får under ett helt liv. det är fantastiskt och jag behöver ingenting mer.


in addition to this så har jag tappat rösten.