hon gråter mot min axel
mot min axel och i den sekund hon lutar sin panna mot min arm
det är då vi är människor
aldrig så mänskliga som då
det är vad det handlar om
inte
tidiga morgnar eller
frusna händer
det är människor och det är
sekunder
som är det vackraste jag har
och som ni inte ens ser
jag älskar mig själv därför att jag älskar flugorna
för att jag kan tycka det är någotning värt att lägga energi på
för det får mig att se
sekunderna
ni alla andra glömmer
allting är ögonblick, bara det
och det är jag som har dem
söndag 3 maj 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Man blev glad av det här på något vis. Och samtidigt lite ledsen. Fast mest glad. Tror jag. Det var fint på något sätt. Fint skrivet!
Skicka en kommentar