365

det här är en underlig historia



första gången jag jobbade på kyrkogården var jag 16 år
det var fruktanvärt obehehagligt, för vad man än säger omges man av döda människor, förmultnande kroppar, sörjande människor
att alla kroppas självar människor bara blir stenar på rad, i hundratusental
man finner barn, tvillingar i samma grav, människor utan namn, man finner "älskad av ingen"
och vad man än säger, döden är jobbig, att gräva med den djupt upp över armbågarna som yrke är förjävligt

till en början
sen kommer det en morgon, det är i juni och allt som är grönt att just sprungit ur grenarna, klockan är sex på morgonen, det ligger ett dis över fälten av stenar på rad, syrenerna och trollhasseln har knotiga stammar, höljer sig som tak eller paraplyer och solen bryter i miljoner kristaller genom ljusgröna blad och morgondimma
och det är fruktansvärt vackert
fruktansvärt fruktansvärt vackert
så man klarar det, ändå

så var det sommaren 2008, jag jobbade där i två månader, från kyligaste april med snö och hagel och frostbitna fingrar och isklumpar i hårtestarna till mitten av hetaste juni med svett, jord, damm, uttorkat gräs, skogsbrand
så där någon stans, mitt område som var fyra kvarter stort med runt 4000 gravar så finns det en sten, en enda, den ligger på terassens yttersta kant i kvarter 20D, den har ett nummer som 365 eller något i den raden, och jag läser alltid, det är en obehaglig ovana att alltid behöva läsa på gravstenarna man jobbar vid
så där då, brann alltid ljus
från sex på morgonen till sena eftermiddagen, där brann alltid ljus
och där låg per, per som antagligen tagit livet av sig (hängt sig fick jag känslan av), per med fotografier i plastramar nedstuckna i jorden, per med sina egna dikter inristade i marmorstenen
och per blev 23 år, två månader innan sig 24-årsdag hängde han sig (antagligen)
och det brinner alltid ljus och hans dikter och jag gick där varje dag, stannade där varje dag, gjorde saker som inte hjälpte, som inte hjälpte ett skit men som ändå, någonstans, mina händer kan luckra jorden och vattna blommor och beskära rosor och putsa gravstenen och tömma urbrunna ljusen, ingenting mer, ingenting mer kan mina händer göra när per är 23 år och redan död


så nu, finner en annons med en bild i DN, "28 år idag", alltså hade per blivit 28 idag


så, jag är ledsen för hur det blev