Zapata

på söndagar är klockan halv sju när väckarklockan ringer, ljuset grånar alla himlar i sken över hustaken, marken är mjuk av uppblötta bruna löv

jag gör allting per automatik; somnar vaknar tränar jobbar
men snart så, byter vi håll
snart så, efter höstlovet, ett par veckor, när jag väl vågar

på hundra vis gör det ont i hjärtat, mina älskade älskade tjejer som är de klokaste och intelligentaste tioåringarna som finns men ändå tyngden på hundra tusen ton som bara lyfter från axlarna vid tanken
inga sådana morgnar mer
inga bråkiga föräldrar
inga grinande ungar
inga skosnören som ska knytas
inga barnhänder att hålla, heller
men det är vad man betalar


jag vaknar med vetskapen om att jag inte behöver någon alls
jag vaknar med vetskapen om att jag behöver för mycket som ingen alls kan ge
skillnaden är väl att det blivit mer av det ena än det andra och det är ju bra, positivt, jag går vidare sådär som man säger och det gör jag ju herregud, det är inte vad det handlar om
men sekunderna jag fortfarande kan säga att jag saknar dig, de är en sammanfattning av allt jag inte känt innan
alltså
förjävliga


så ringde igen då och det lustiga i att jag inte ägnat dig en tanke på flera flera veckor
men så ringde jag ändå, du svarade inte men ringde upp alldeles nyss och då kändes inte det så viktigt?
ni vet?
man jagar skuggor
man jagar skuggor
det finns ingenting du kan ge mig som jag
1) behöver
2) inte redan har

finns inget som gör dig
1) speciell
2) mer värd än annat
3) mer värd än min egen stolthet

men så trött på detta bara, så trött på dessa stumma ryggar och kalla ögon som bara kan vrida sig bort, som kan välja att inte se, att plötsligt inte bry sig
på något sätt, det är inte direkt första gången jag varit i den här situationen, att man bara väntar och väntar på svar och ursäkter man aldrig kommer få
du skulle aldrig säga förlåt för du förstår inte vad du gjort för fel
du tycker fortfarande att du är en bra kille
du ser dig i spegeln och tänker inte mer på det
och allt jag ser är jag som sitter på en trappa och gråter, klockan är fyra en lördagsnatt i augusti, jag ringer och ringer och får inget svar och utan att jag vet det knullar du just i denna sekund en sjuttonåring i ett äckligt svettigt spytält på en jävla festival
och hur lågvattenmärke är egentligen inte det
för mig men också dig


har pratat med mica om det här, att det är vissa tjejer (vi) som alltid får stå ut med sånt här
och det är ju sant, inte fan är det första gången det händer och inte heller sista
att det är såna som vi, som inte sitter i knä, som alltid får igen i slutet
alla är överrens om att man inte skulle göra så mot vem som helst
man skulle inte göra så mot en snäll och söt tjej
som att manssläktets sista härskarteknik när ingenting annat fungerar är att knulla sönder förhållandet, åt vilket håll det än må vara
alla fattar att det är jag som kommer stå där om ett år igen och vara så jävla fucked IGEN av nån kille som inte fattar vad han gjort för fel när han egentligen knullat halva sverige och den ljugit om det och låtsas som att allt var bra och sen gapat åt en på ens jävla tjugoårsdag på en jävla klubb att
JAG VILL INTE TRÄFFA DIG MER
DU HAR INTE ATT GÖRA MED VEM JAG KNULLAR I ÄCKLIGA TÄLT PÅ ÄCKLIGA FESTIVALER
DU SÄGER ATT DU ÄLSKAR MIG JAG ÄLSKAR BARA SJUTTONÅRINGAR I GLITTERKLÄNNING SOM ÄR PUCKADE NOG ATT INTE FATTA VILKET ÄCKLIGT ÄCKLIGT SVIN JAG ÄR
osv osv


vet inte om imorgon är en bra idé
vårt förhållande kunde ju tagit slut på ett bättre sätt

senast vi sågs var hemma hos dig, satt i sängen, jag grät som vanligt, det var den veckan då du ångrade dig tre gånger, sov hos mig sa att du älskade mig fast allt egentligen ja du vet ju hur det var
du sa
JAG VET INTE VAD JAG KÄNNER FÖR DIG JAG VÅGAR INTE KÄNNA EFTER JAG ÄR RÄDD FÖR VAD JAG SKA HITTA

och


DET KÄNNS SÅ KONSTIGT ATT DU SKA GÅ HEM NU, DET ÄR JU NÄR SAKER ÄR SÅ HÄR BRA SOM DU BORDE STANNA


väx
upp
väx
upp


overload, kommer antagligen vilja slå sönder dig imorgon, kommer antagligen förvrida i ansiktet i äckliga leenden eller vad fan nu tjejer gör när det gör så förbannat ont att man skulle kunna spotta hjärtat direkt ur munnen i små små söndertrasade klumpar samtidigt som allt man vill är ja


men det är ju inte sant, inte sant något av det här, inte sant någonting du sa och lika lite vad jag sa, det handlar inte om kärlek, det handlar om bekräftelsebehov från en osäker fjortonåring som är du och en förbannat vuxen människa som är jag som reser mig och går