Seriös

så här är det
jag ska skriva ett oerhört seriöst inlägg
för att jag är så oerhört seriös
och inte halsar vin ur en lokaflaska och inte hoppar studsamatta och inte ja ni vet
jag gör ju inget sånt för jag är så oerhört seriös


i alla fall
det här är vad det handlar om, just nu;

jag hade precis fyllt 13 när jag började träna mitt första handbollslag, jag är alltså inne på mitt åttonde år och har tränat varenda unge i IK Bolton som är födda efter 1994. vi snackar alltså tolv handbollslag. vilket blir någonstans runt 300 ungar. några som står på händer i mål, inte kan knyta skorna, börjar gråta när de inte får en passing. några som skriker och bara vill slåss. några som vill sitta i knä. men också några som hamnat i stadslag. som nu, sex år senare, ser ut som fullvuxna grabbar och halvmetern längre än mig. som fortfarande beteer sig som sexåringar när man hälsar på dem i hallen. "nathalie nathalie titta vad jag kan!"
varenda helg sen jag var nyss fyllda 13 har jag ställt väckarklockan på halv sju fastän det är lördag och söndag för det finns alltid träningar, alltid matcher, alltid någonting som måste göras och alldeles för få som gör dem. har älskat varje minut. jag har bakat bullar, jag har torkat tårar, jag har fått kramar och teckningar och egenhändigt gjorda armband med plastpärlor. jag har varit med om finaler och avgörande mål i hundratal. har spjälat brutna ben, letat upp utslagna tänder och lärt mig vart man ska pressa in fingrarna i bröstkorgen för att bäst få astmaanfall att släppa.
mina tjejer jag har nu är födda 1998, de är tio år gamla och det är den allra bästa åldern, de är fantastiskt kloka och de intelligentaste människorna jag mött samtidigt som de vill sitta i knä och fläta ens hår. de är det äldsta laget jag någonsin arbetat med och det var nu det skulle hända, liksom. det är bara jag som lärt dem, allt de gör ute på planen har de i något led fått av mig. det är häftigt. jag älskar dem förbannat.

fick så ett telefonsamtal i fredags på jobbet, allting vänds upp och ned och ut och in och jag vet inte alls.
de vill flytta mig till A-flickorna
alltså tjejerna födda -93
de är alltså 15 år, de spelar riktig handboll
alltså elitserien
alltså SM-matcher i fucking kiruna och ronneby och helsingborg
alltså partille cup, turneringar utomlands
alltså polackväxlar, tredjefaskontringar, kullagerfintar, fallteknik och borgskalan
och det är så långt ifrån allt jag någonsin gjort tidigare och det är så extremt oväntat och jag fattar ingenting
och jag måste släppa mina tjejer
och de säger att de hittar en ny tränare om det är vad som krävs för att jag ska släppa dem

och men gud vad är det här sen när är det här min nivå
att få arbeta med duktiga tränare, som har en UTBILDNING, alltså typ universitet och högskola för att kunna lära ut handboll, det är sjukt, och i det där sammanhanget JAG?

och det lär ju inte vara nån som fattar det här för det finns ju knappast nåt som skär sig så illa till den svåra poesibrudapproachen som att syssla med sport
jag är 30 år gammal med svartfärgat hår och jag skriver svåra dikter och det bästa jag vet, det som gör mig allra allra lyckligast i världen, är att springa efter en boll i en idrottshall
häpp


I ALLA FALL
fattar ni grejen, det här är stort men jag vet inte!