I know a place west of her

det här är ju inte så kul nej
det är det ju inte inte inte nej nej


hur man än vrider och vänder så är det vad det handlar om, att jag med alla telefonsamtal och onsdagsmys och soffskedar och världens sötaste klass bara är så fruktansvärt heartbroken på alla håll och kanter
försöker och försöker men det är ingenting man bara kan resa sig och gå ifrån, märker jag
trodde väl kanske det, särskilt efter att sett ut som det ändå gjort
men man lär sig, väl



älskade oktober är snart här och allt med den, att denna månad alltid är så här, historierna är desamma, det är bara namnen som ändras, raderas för att skriva om
men älskade, om en månad eller två eller ett år från nu, då springer rosor ur alla sprickor
ja; det skall springa rosor, ur alla sprickor
ni vet, att en maskros ett grässtrå eller ett enda frö spräcker asfalten, ni vet
är detta ett frö sår jag det nu och låter det växa
nu låter jag det växa
nu skall det springa rosor, ur alla sprickor
dina och mina
ur porer sköten och öppna munnar
allting är rosor
allting är hål
gjorda för att fyllas


så många hål i mig som jag fyllt med dig, av substans av något slag trodde jag men vad finns nu utom luft tunnare än min egen, nu är det kanske dags att slänga din tandborste i papperskorgen, jag tror det

två fel blir inte mer rätt, två utan riktning hittar inte mer hem
men skillnaden är att du är nöjd (som alltid) medan jag fortfarande letar
att jag faktiskt försöker fylla de sprickor jag har