Känga

det är måndag, helgen har varit fantastisk och det är ju första gången på ganska många veckor eller kanske månader

en fin sak är hur utsikten med grå himmel och hustak speglar sig i skärmen när jag sitter i soffan och skriver
det är en fin sak
en annan är att jag bott i micas säng hela helgen, det är också en sak
och en annan är att du släpar med dig din nya brud en vecka efter att vi
1. gjort slut
2. haft sex
vilket blir lite underligt om du förstår
men hjärnaktivitet är väl inget man kan beskylla dig för heller
inte den senaste månaden, i alla fall
kanske inte annars heller
MEN JAJA
finner ingen vits i att sitta här och skriva halvelaka grejer om dig MEN HUR SKA JAG ANNARS NÅ DIG VA VA VA
får ingen reaktion av att slå och grina heller
vad ska jag göra va
vad ska jag göra för att du ska förstå, någonting


men fredagen var okej i alla fall, vi var ju okej, det är alla andra som är problemet
alla andra som skriker och inte vi, för en gångs skull
ändå är jag förbannat glad över att någon äntligen sagt vad de tänkt och tyckt, när mina vänner alltid ska vara så förbannat resonliga och snälla och egentligen jävligt bra men när allt jag vill göra är att slå dig sönder och samman för du beter dig som ett sånt jävla as vill man inte riktigt höra "jag tänker ju inte vara arg på honom för det, jag gillar ju honom jättemycket, jag tänker inte lägga mig i, egentligen är han ju en så himla fin kille" i varannan mening
jag fattar det hallå jag fattar
men behöver inte bli påmnind om det en gång i minuten

men så fick du precis vad du förtjänade i fredags och det var så skönt, så skönt att det inte bara är jag som sitter här och är arg utan att det faktiskt finns andra som också reagerar över ditt sjukt dåliga beteende

sen sitter ju du där nu och tycker att jag fick vad jag förtjänade, också
eftersom dina vänner till skillnad från mina hatar mig och skriker och spottar och fräser och kallar mig det och det och det, inte ens i mitt ansikte utan till mina vänner
förstår inte syftet i att kasta ur sig så sjukt elaka saker till MINA vänner, människor som uppenbarligen kanske inte alltid håller med om att jag är ett sånt jävla as och det och det och det för de är MINA VÄNNER, de svarar i telefonen när jag ringer mitt i natten och grinar över dig och de kramar på mig när du står där med dina brudar framför mig som så många gånger förut för du fattar helt enkelt inte bättre

det jag inte förstår är hur ni (hans vänner osv) har kunnat stå snällt och hålla käften och kramas och skratta och allt innan allt det här, när allt det här hemska som jag tydligen gjort faktiskt ägt rum, då har ni kunnat fejka er igenom utekväll efter utekväll och fotbollsbakfylla och filmmys och allting
när vi båda sårat varandra, då har ni inte reagerat, då har allting varit okej
men nu, när han de två senaste veckorna gjort mer illa än någon annan människa gjort i hela världen och det flera gånger om och om igen, stått och skrikit på mig på fyllan på min födelsedag för att han inte vågar bättre, ljugit om en ful brud han knullat när jag suttit i telefonen och väntat på att han skulle svara, bett om förslåtelse, legat i min säng och gråtit och förklarat hur han älskar mig och blablabla sånt jävla skitsnack för sen, dagen efter, har allting börjat om igen
när allt detta har hänt, flera gånger om, och jag gör ingenting, för en gångs skull är det inte jag som gör fel vet ni, jag bara står här, fattar ingenting
då passar ni på att skrika åt mig och hatar mig och säga till mina vänner vilket vidigt jävla as jag är
fyfan för fega människor
fyfan för människor som inte är mer är skit under min sko


vet att ni nu vänder er mot varandra, igen, pratar och skrattar och säger att
fyfan hon är så jävla sjuk i huvet fyfan såg du vad hon skrev fyfan
och jag bjuder på den
vet att det är jag som reser mig ur det här
vet att det är jag som växer och ni som sjunker, under marken, under allting, så långt jag aldrig sett någon sjunka förr


och det lustiga i att jag åker dit, igen, kanske för sista gången, tar tunnelbanan till slutstationen och kliver av i skarpnäck och första gången jag var där var i november för två år sedan, 2006, det är så länge sedan och jag gick vilse för alla höga huset som såg så lika ut
kliver av för kanske sista gånger, hittar till ditt hus äntligen, kan till och med postkoden utantill för första gången (ironin i det)
och allting är så fint och det är så bra och sen går jag därifrån precis när åh precis då
så svårt att lämna någonting när det faktiskt är bra och jag säger fortfarande att man kanske då borde tänka tanken att det inte är rätt men vi vet båda två att detta är tidsfördriv, att det inte finns någonting i oss som passar ihop, att det finns andra, att jag räknar dagarna tills jag står på tågstationen igen och letar efter din (hans) jeans och blick och händer, tror du vet det ändå
och jag tror jag vet ändå, att det inte finns något i dig som kan hantera mig, allting du begärde var en tjej, snäll och söt och med poplugg och musiksmak som du och som är snäll, helt enkelt
och det är så långt ifrån mig, jag är så mycket mer människa än så och det var aldrig vad du ville ha

och ironin i diskusionen, om att vara nöjd och att vara lycklig, jag väljer bort dig eftersom du gör mig nöjd men inte lycklig och du gör slut därför att du inte är nöjd

jag hoppas innerligt att jag aldrig hamnar i ett förhållande där jag gör någon nöjd, nöjd är ett jävla skällsord och en förolämpning, nåt som passar någonting man köper som en jävla kastrull
jag är ingen kastrull jag är människa och jag gör ingen nöjd nej