There is a light that never goes out

det är lördag, klockan är halv ett, på ace är det födelsedagskalas och jag och johline har ätit tacos och kollat på tjejfilm och jag är inte full men lagom glad
lagom, det är inte ofta jag har den balansen
den du



mitt liv mest intensiva taxiresa för en utgång där vi tappade bort linn två gånger och den sista for ever and ever och hela morgonen har jag hängt i telefonkö till maria pol vilket också är roligt
men, då, vaknade i min soffa
man ska inte sova i min soffa
så nu vet ni det

jag hade sjukt kul trots att det (som alltid) slutade med mig ensam på dansgolvet. jag som lovat! nästa gång, kanske.
men tumregeln är att aldrig gå hem innan man har hört love will tear us apart (från början transmission men det kravet pallar inte det här skralliga landet) och det fick jag göra innan jag välte i mina skapliga skor, trillade in i fria och micaela och pommes med grillkrydda och nattsällskap.
jag har lärt mig att inte välta ut ett helt glas vatten över baren om man vill beställa öl.
jag har lärt mig att inte skrevdansa med folk man inte känner. typ som ens vänners stackars vänner. antagligen borde man inte skrevdansa alls. men då skulle man ju ha så mycket mindre att skämmas över också.


det är det lilla alltså
det är det lilla som är så förbannat förbannat smått att man kanske missar det om man inte plockar med sig förstoringsglas
men det är det lilla, det allra minsta, som är det allra finaste
den alla minsta ficklampan innanför bröstbenet
men som också, lyser klarast av allt
och jag undrar om det kanske är värt det